På Hello Monkey äter du dunlätta men ändå stadigt mättande rätter i en lyxig men ändå modern miljö.
På Hello Monkey äter du dunlätta men ändå stadigt mättande rätter i en lyxig men ändå modern miljö.

Restaurangen som har en jaccuzzi i källaren och känns som ett ombonat rymdskepp är en av Göteborgs mest ambitiösa.

Ljuvlig råbiff.

Tapet med tygkänsla.

Sedan den då pojksmale stjärndirigenten Gustavo Dudamel tog över Göteborgs symfoniker för fyra år sedan har han blivit påtagligt trind. Om de svullna kinderna är en konsekvens av framgång och allmänt livsnjuteri eller om de grundlagts på Hello Monkey har jag ingen aning om, men när jag träffade dirigenten i hans hemstad Caracas för en intervju i våras nämnde han dim sum-restaurangen med det märkliga namnet som en av anledningarna till att han trivts så bra i Göteborg.

För den som inte varit här kan det te sig märkligt: En restaurang med en jacuzzi i källaren, som beskriver sitt kök som ”en asiatisk-australisk fusion” och har ett knasigt namn som betyder ”Hej apa” låter inte särskilt förtroendeingivande, men Hello Monkey är verkligen en av Göteborgs mest ambitiösa restauranger.

Matsalen känns som interiören i ett ombonat rymdskepp. Smala flugsvampsröda skinnsoffor slickar väggarna, tunna rottingstolar inramar borden och de tygtäckta taklamporna ger ett varmt källardunkel.
Bland alla medelålders mediearbetare som masar mellan Magasinsgatans ekobutiker, nygubbiga klädaffärer och surdegsbagerier framstår Hello Monkeys publik som förvånansvärt spretig.

Acnerockarna hänger förvisso tätt i garderoben här också, men bland borden blandas lokala pop-artister och ynglingar i trimmade skogshuggarskägg med mogna män och kvinnor i businesskavajer. Till skillnad från många av sina dyrare konkurrenter i stan lyckas Hello Monkey vara lyxigt på ett modernt vis utan att det känns ansträngt.

Menyn domineras av kinesiska dim sum-knyten och japanska sashimirätter på både kött och fisk. Under de gånger jag slunkit ner till källarmatsalen med den stora väggmålningen av en apa med sammetsmantel och kungaspira har jag hunnit prova det mesta. Även om servicen någon gång varit slapp och även om jag någon annan gång hamnat bordet bredvid en överförfriskat skrävlande reklambyråchef har maten aldrig gjort mig besviken.

Rätterna har den sällsynta egenskapen att de känns dunlätta och friska samtidigt som de är stadigt mättande. Smakkombinationer som i menyn kan te sig väl effektsökande visar sig oftast vara lent harmoniska. En sashimi på yellow tail med syltad shitakesvamp, rättika, inlagd inge-fära och wasabi är fräsch men ändå matigt köttig. Gyozadumplingarna med kyckling, galangal och vattenkastanj är milda och fina.

Min favorit, den japanska råbiffen med krämig tryffelsås för 139, är så intensivt välsmakande att mitt middagssällskap efter en stunds andaktsfull tystnad tankspritt utbrister: ”Jag vill göra nåt mer med den här maten än att bara äta den.” Den sesampanerade, lätt halstrade tonfisken är vackert köttig i färg och konsistens och serveras med en slät wasabimajjo som är lagom bitig.

Desserterna tar inte ut svängarna lika mycket: Ett friterat choklad- och bananknyte med vaniljglass och rostad kokos för 92 smakar som en barnkalastårta i vuxen tappning.
Förutom en ibland något virrig serveringspersonal och ett fånigt namn finns inte mycket att anmärka på. Det blir årets första femma.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset