Inredningen lever upp till förväntningarna på italiensk atmosfär.
Inredningen lever upp till förväntningarna på italiensk atmosfär.
Lena Garnold

Inredningen lever upp till förväntningarna på italiensk atmosfär.

När Göteborgs första italienska restaurang, La Gondola, öppnade på Avenyn 1972 hade vitlök precis börjat säljas på Ica och om man ville ha tag på olivolja i Sverige var man tvungen att gå till Apoteket, där den såldes som laxermedel.

Den sedermera världsberömde kocken Marcus Samuelsson slavade som 18-åring i La Gondolas kök och imponerades av att personalmåltiderna var tillagade med importerad jungfruolivolja, färska kryddor och fina ostar. Sådana delikatesser serverades dock aldrig till gästerna, som fick nöja sig med överkokt pasta och gräddiga såser. När Marcus frågade varför fick han svaret: ”Nej, det här är för oss. Svennarna skulle ändå inte uppskatta det.”

Mycket har hänt sedan dess. Det är kanske inte särskilt troligt att just La Gondola gått i bräschen för att sprida intresset för mat och råvaror från Italien, men det som var exotiskt för 30 år sedan tillhör i dag standardinslagen i de flesta svenska städers restaurangutbud. I Göteborg har triangeln mellan Engelbrektsgatan, Skånegatan, Södra Vägen och Korsvägen blivit något av stadens egna Little Italy. Här ryms ett 20-tal italienska restauranger av skilda slag – från Hedens pizzabutik och den enkla delikatessbutiken Fresco Italia till dussinkrogar som Pasta + och den ambitiösa gourmetrestaurangen La Cucina Italiana.

La Sultana, som öppnade 1979, är en av Göteborgs allra första pizzerior och har fortfarande rykte om sig att servera den bästa pizzan i stan. De senaste 20 åren har den drivits av de turkiska bröderna Hasan och Mehmet Köroglu, som inte har sparat på krutet för att få inredningen att motsvara svenskens förväntningar på italiensk atmosfär. Med stearinljus på tunna rödvitrutiga dukar och vinrankor av plast som hänger över terrakottaväggarna påminner La Sultana om en blandning av en Vingkatalog med resor till Toscana och frikadell-scenen i Lady och Lufsen.
Det kanske låter som om jag raljerar, men jag trivs.
 
Medan jag ögnar igenom menyns 69 pizzor kliver en välkammad japansk man med kalvskinnsportfölj in och köper med sig en quattro stagioni, en dam med stort, sprött hår sätter sig framför platt-TV:n med ett glas Coca-Cola, och en muskulös yngling i Danny Saucedo-frisyr och gråmelerad träningsoverall hämtar en kebabpizza special. Hasan och Mehmet morsar bekant på grov göteborgska och alla stannar och snackar en stund. Det är tydligt att La Sultana är en stammisinstitution i kvarteret.

Menyns paradpizza, primavera för 99 kronor, är tjock och frasig. Grön
pesto och ruccola över vit mozzarella och röda tomater och parmaskinka gör att det ser ut som om Italiens flagga exploderat över degen. Den är dessutom bakad med grädde; det är fett och lent och tryggt som att bädda ner sig under ett duntäcke och suga på tummen.

Ovanför disken vid pizza­ugnen står tomma rödvinspavor på rad. Tyvärr är de bara utsmyckning. La Sultana serverar ingen alkohol, vilket gör det svårt att rekommendera till
någon som vill gå ut och äta. Men i kvarterspizzagenren förtjänar de ändå ett medelgott betyg – om inte annat så för att La Sultana är en levande del av Göteborgs restauranghistoria.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset