Operastjärnan Barbara Hendricks har bott vid Genèvesjön i Schweiz i över 30 år – en plats som fortfarande ger henne samma hisnande känsla som när hon kom hit första gången.

Det var som 24-årig musikstuderande i New York som Barbara Hendricks första gången satte foten i Schweiz. Anledningen var ett internationellt musikpris i Genève som den unga sopranen hade vunnit, bara några år efter att hon hade avslutat en examen i biokemi. »Livet här i Schweiz gjorde mig yngre – det gav mig tio år extra« berättar hon när vi träffas i den pittoreska lilla byn Morges, där hon beställer varm choklad på ett café.

»Det var stressande att vara på turné, men när jag kom hem var jag omgiven av storslagen natur. När man kommer med tåget från Genève finns en plats längs med sjön som är helt otroligt vacker och jag tänker alltid ’wow’. Efter 30 år har jag fortfarande samma hisnande känsla som när jag kom till Schweiz för första gången.«

Under sju år bodde Barbara Hendricks i Montreux i ett hus med utsikt över den turkosa Genèvesjön. »I början fanns det bara enstaka hus. Bönderna gick förbi med sina kor och deras får klippte mitt gräs. Flera av mina grannar var konstnärer. När vi promenerade med barnen på söndagarna hamnade vi alltid hos Claude Nobs vars hem var ett sorts Disneyland med elektroniska prylar och motorcyklar« berättar hon om grundaren av Montreuxs legendariska jazzfestival.

Den franskspråkiga kantonen Vaud är hennes plats i Schweiz. Familjen åkte ofta skidor i Verbier, där barnen hade sina vänner. De gick i vanlig skola i Lausanne och när mamma Hendricks var på turné rättade hon deras skolarbete på hotellet och faxade tillbaka det före konserterna.
»Om jag tog kvällsplanet från New York var jag hemma i Montreux till lunch. Resorna hem ställde om mig från sångerska till ’mamma vad får vi till middag?’«

Numera bor Barbara Hendricks både i Lausanne och Stockholm där hennes man jobbar på Dramaten som ljusdesigner. Officiellt har hon dragit sig tillbaka från operan, men hon uppträder fortfarande och har grundat sitt eget skivbolag, Arte Verum. Sonen Sebastian Amadeus bor i Los Angeles medan dottern Jennie Victoria har sitt hem i Genève.

För Barbara Hendricks var det utbildningen som öppnade dörrar, tillsammans med hennes nyfikenhet och vilja att lära. Pappan var präst och hon växte upp i en tid när segregationen upphörde i USA och optimismen var stor. När hon började ta sånglektioner bodde hon hos en vit republikansk familj i Aspen som hade öga för hennes talang.
»Jag kunde inte ha fötts vid en bättre tidpunkt. Folks attityd på den tiden var helt annorlunda« berättar hon. »Jag visste ingenting om klassisk musik
eller opera men jag var som en svamp som sög åt sig lärdom. Jag kände mig hemma i musiken och brukar säga att Mozart är en av mina mest trofasta följeslagare. Min röst är gjord för hans kompositioner.«

Förutom att operan har visat henne världen har hon lärt sig många olika språk. Man kan nämligen inte skilja Debussy från franskan eller Schubert från det tyska språket, menar hon. Hon lärde sig till och med lite tjeckiska när hon skulle sjunga Dvorak under en statsvisit i USA med Vaclav Havel.
»Mina akademiska studier lärde mig att tänka rationellt – att lösa frågor och komma ihåg svåra sammanhang. Men när jag sedan står på scenen släpper jag det. Man måste leva musiken – inte intellektualisera den.«

Burkina Faso / Barbara Hendricks/ UNHCR Good Will Ambassador Barbara Hendricks visits Malian refugees in Damba camp, northern Burkina Faso. UNHCR / H. Caux / July 6, 2012

I 30 år har Barbara Hendricks varit Goodwill-ambassadör för FNs flyktingkommissariat i Genève, vilket är längre tid än någon annan. Hon har rest i Afrika och besökt flyktingar i Vietnam och Kambodja, där hon ordnade stöd till offren för landminor. År 1997 grundade hon fonden ’For Peace and Reconciliation’ efter att ha uppträtt i Sarajevo under inbördeskriget. Här förlorade orkestern en violinist som sköts av en prickskytt.

»Man inser att man bara har detta ögonblick och att det är viktigt hur man agerar. Vanligtvis är folk i den klassiska musiken inte särskilt aktivistiska.Men alla borde engagera sig – vi bär alla ett ansvar, och musiken är ingen verklighetsflykt. Den tar oss tillbaka till det som är verkligt äkta och viktigt – känslor. Vi har den lyxen att jobba med detta på ett sätt som skulle kännas svårt i andra jobb.«

Men som humanist och engagerad världsmedborgare är hon också oroad över framtiden.
»Jag ser inte de förebilder som skulle kunna visa oss vägen idag. Jag försöker påminna folk om att flyktingen som man vill kasta ut kan vara en syster eller en bror. Om någon gör något som är i strid med våra värden måste vi säga ifrån, vi måste handla. De flesta saker vi klagar över idag är egentligen ingenting.«

Foton i reportaget: Fernand Fourcade, Bengt Wanselius, Dominique Jaussein, UNHCR Hélène Caux

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset