Det var tidigare i år Henrik Berggren gjorde sin comeback, comebacken ingen faktiskt trodde skulle äga rum.
Det var tidigare i år Henrik Berggren gjorde sin comeback, comebacken ingen faktiskt trodde skulle äga rum.

Efter att ha varit borta från rampljusets sken i flera år dök Henrik Berggren plötsligt upp igen med skivan Wolf's heart. I en intervju med Metro berättar han om tiden han varit borta, och hur det egentligen känns att så ofta ses som en karaktär snarare än en människa.

– Det här brevet, det är satir rakt igenom. Alla förstår inte det. Men det är det. Jag menar motsatsen hela tiden, det finns inte ens lite allvar i det, är det första Henrik Berggren vill säga. Han har precis skickat ut med ett pressmeddelande om sin nya singel, ”You wore the crown; I played the clown”, där han beskriver hur ”i princip all kritik” mot honom är ”korrekt”, hur han vill ”be det svenska folket om ursäkt” och att han så snart som möjligt hoppas kunna avlägsna sig från branschen. Men det är alltså satir.

LÄS MER: Silvana Imam: ”Den känsliga sidan av mig har inte visats i medierna”

Det var tidigare i år Henrik Berggren gjorde sin comeback, comebacken ingen faktiskt trodde skulle äga rum. I flera år hade han i stort sett varit borta från den breda musikscenen, och ryktesspridningen bland Broder Daniels gamla fans om vad som hade hänt blev allt intensivare. Var han lat? Hade han blivit sjuk? Hade han gått och skaffat sig ett ”riktigt jobb”, som jobbet som tidningsbud han refererade till i en idag legendarisk tv-intervju 1995? Det visade sig att han diagnosticerats med kroniskt trötthetssyndrom, en sjukdom som gör att han inte kan anstränga sig under längre perioder och behöver regelbundna vilopauser. Låtarna till skivan, Wolf’s heart, har tagit ”alla de åren” Berggren varit borta att skriva.

– Det är när jag skriver musik som jag lever fullt ut och känner vad jag egentligen känner om allting. Det är inget lugnt stadie alls. Så jag drar mig för att göra musik för att inte dras in i det där, men jag har känt att det är det ärliga livet på något sätt, och det lugna livet har något slags… Det är trevligt och så men det är inte sant.

Åtminstone tre låtar på den skivan är ironiska, utan att för den delen vara skämtsamma, ”Känner man inte av det blir de nog rätt löjliga.” För det är så att det är texterna som står i fokus på Wolf’s heart, som innehållsmässigt skiljer sig stort från de mer simplistiska Broder Daniel-texterna.

– Alla märker inte det. Det går att lyssna igenom skivan och tänka att det låter som förut, men det är inte alls så. Men jag vill ju att det ska kännas som det gamla för att det är min smak, och för att det skulle kännas oärligt att sitta och plötsligt vara en rastafari-person.

LÄS MER: Berggren öppnar vägen till en framtid

Wolf’s heart är inte tänkt att sluta upp som den enda skivan i Henrik Berggrens solokarriär, även om han först trodde det.

– Jag trodde inte jag skulle göra mer musik, men jag har skrivit ganska mycket på den senaste tiden, mer än vad jag gjorde innan. Det är jättekonstigt. Och det kommer jag ju inte kasta bort.

Henrik Berggren om:

Att ses som en karaktär:

– Jag är okej med det. Men det är intressant för att det varit så extremt, att jag framställts som en sådan galen suput som inte haft något egentligen att komma med, och är dum. Men vissa grejor kanske jag spelat med i. Men jag tycker ändå att jag fått så mycket kritik för att inte vara seriös och bara vara ploj, att inte vara ärlig utan bara hålla på med tricks – när jag uppfattar att jag gjort helt tvärtom. Hur blir det så?

Att ha skapat fenomenet ”BD-poppare”

– Jag tycker det är så det ska vara. Det jag gör är ju ett allkonstverk. Det är en stil och livshållning som jag har. Och om man har skapat en subkultur är jag bara stolt, men jag kan inte säga att jag skapat den själv. Jag var motivationen från början men det har utvecklats av sig själv, och det är ännu bättre, att det är som en organism.

”Shoreline” som kultlåt

– Jag känner mig inte trött på att spela Shoreline, men en bekant skickade mig ett meddelande där han skrev ”Ska du inte sluta spela Shoreline, det är ju inte ens bästa BD-låten!”. Men det förvånar mig. Jag vet inte ens heller om jag tycker det är den bästa låten. Så det är konstigt, tycker jag. Är det texten, melodin eller både och?

LÄS MER: 30 år av svensk soul

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om musik