Jag började spela hockey när jag var sju år. Och tappade oskulden när jag var 13. Jag undrar vad som påverkat mig mest. En sak är säker. Hockeyn och min tidiga sexdebut hör ihop.
Ofta om folk hör spelare skrika vidrigheter till varandra ses det som undantag. Men när tre landslagskillar för ett år sedan anmäldes för våldtäkt efter att de haft en tjej på hotellrummet var det flera hockeylegendarer som började berätta historier.
Och det kan jag också göra. Till exempel om snubbarna som trakasserade skiten ur dom andra ”bögarna” och sen upptäcktes ha oralsex med varandra i skrubben. Eller om pissbomberna på nyanlända rekryter i duschen, om snusportionerna upptryckta i arslen, om den eviga vem har knullat-mest-och-först-tävlingen och om fittkillar och kärringlirare som mobbades framför tränarögon.
Men framför allt kan jag berätta om en kultur som uppfostrade killar till idioter. Om ett omklädningsrum som varje träning pumpade i oss idén om den stora starka riktiga mannen som visste exakt hur man satte på en tjej. Om rummet som sådde världens bästa frö för manlig sexuell destruktivitet. Om en miljö med så mycket könsrollsförtryck att det borde användas som exempel i sexualundervisningen.

När jag för ett drygt år sedan berättade om allt detta i tv förstod jag nog inte vad jag gjorde. Direkt efteråt blev jag rädd för reaktionerna från gamla hockeypolare. Och reaktionerna kom. Men inte dom jag tänkt mig. Förvisso blev jag piskad med smädelser på ett elitserielags internetforum men den mesta kritiken var positiv.
Före detta lagkamrater och andra hockeykillar höll med och berättade om hur skönt det var att någon sa som det var. Att någon släppte trunken av känslor, upplevelser och frågor som alla killar går och bär på men aldrig får ur sig.
För killar ska ju inte tala ut. Vi ska inte berätta, gråta eller klaga på om nån kallar oss bög. Vi ska brösta upp oss och visa motsatsen. Killar ska inte säga ”vi kan väl bara mysa” när vi ligger i mörkret med en tjej. Vi ska inte erkänna att vi inte vet var fittan sitter. Inte erkänna att vi är livrädda för att komma för tidigt, inte få upp den eller för att få dåligt rykte. Inte oroa oss för att vi är spinkiga eller tjocka eller för att vi har för liten kuk. Vi ska bara svälja oron och köra hårdare. Men killar behöver också prata, gråta och erkänna, annars blir vi vrickade.

När jag blev av med oskulden hade jag varit ihop med min första riktiga tjej i en vecka. Det var på en hård madrass hemma hos en kille som spelade i A-laget. Jag var 13 år, hade strumporna på mig, och nu erkänner jag: det var inte coolt och häftigt som jag sa. Det var det värsta jag någonsin gjort. Det var så katastrofalt ångestladdat att jag efteråt inte ville komma i närheten av särade ben på flera år. Men nu har jag erkänt. Och det är djävligt skönt. Så kom igen nu killar så gråter vi i stället för att slåss.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset