"Jag vet inte varför jag drömde så mycket om Iran, det var kanske en gång i veckan eller mer. Jag drömde att jag var där och att jag var lycklig när jag plötsligt insåg att jag var i fara igen. Kanske är det för att jag saknar Iran, och är rädd för att vara där. Men sedan jag fick mitt uppehållstillstånd har jag aldrig drömt så längre", säger Samira Motazedi, som har skrivit boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran".
"Jag vet inte varför jag drömde så mycket om Iran, det var kanske en gång i veckan eller mer. Jag drömde att jag var där och att jag var lycklig när jag plötsligt insåg att jag var i fara igen. Kanske är det för att jag saknar Iran, och är rädd för att vara där. Men sedan jag fick mitt uppehållstillstånd har jag aldrig drömt så längre", säger Samira Motazedi, som har skrivit boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran".
Litteratur TT

Ensamhet, utanförskap – och en Kafkalik byråkrati. Samira Motazedi flydde från Iran för att hamna i ett fyra år långt svenskt limbo. I en ny bok vittnar hon om de många prövningar en asylprocess innebär.

"Du finns inte". Receptionisten på Migrationsverket utdelar en tvärsäker dom. Av någon anledning har Samira Motazedi halkat ur databasen – och får veta att hon inte existerar. En asylsökandes vardag är full av sådana händelser, och hon beskriver dem i boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran".

Den handlar om vad som händer när du blir tvingad att lämna ditt land. Jag hade ingen aning. Det finns ju inte bara ett slags mottagande men jag trodde inte att det skulle vara en så tuff process, säger Samira Motazedi på en engelska som stundtals slår över i farsins distinkta vokaler.

I andras händer

Hennes resa påbörjades 2012, då hon flydde från Iran och hamnade i Sverige. I ett slag tvingades hon att lära sig leva ensam, utan familj, under en asylprocess som pågick i fyra ångestladdade år där flera avslag och överklaganden följde på varandra.

Att börja skriva om erfarenheterna i en blogg, som publicerades på Gläntas webb, blev en livlina för Samira Motazedi. Förlaget lyckades slutligen övertyga henne om att ge ut texterna i boken, som hon nu är lite kluven inför.

Många av texterna skrev jag för flera år sedan, och jag har aldrig läst om dem. Jag vet inte om någon författare har gjort på det viset, det finns inget originalmanus. Översättaren Linn Hansén kan däremot varje ord i den.

Hon har fått vänja sig vid det: att hennes öde ligger i andras händer. Som flykting bollades hon mellan Migrationsverket och polisen – hela tiden utan facit eller förklaringar. Hon fick dokument som inte ens hennes svenska vänner förstod, och tolkar som återgav fakta på ett felaktigt vis.

Sättet du blir behandlad på är som att du är ingen, inget. Jag tänkte ofta att jag borde resa någon annanstans, men det kunde jag ju inte.

Ville skiljas

Migrationsverket frågade exempelvis: "Du som är universitetsutbildad och har arbetat politiskt med kvinnofrågor, hur kunde du misslyckas med att få igenom en skilsmässa?".

Samira Motazedi sammanfattar återigen sin historia: hon trodde att hon hittat en frisinnad man, som tillät henne att vandra i sin hemstads älskade berg. Det var fel. Men när hon ville skiljas blev hans familj hotfull. De utnyttjade att hennes släkt länge hade varit vänsteranhängare och alltså regimens fiender. Dessutom påstod de att hon hade varit otrogen – vilket hon i sin frånvaro dömdes till döden för.

Jag hade ingen chans, du kan inte ens göra motstånd, säger hon uppgivet.

Det är nu fem år sedan hon träffade sin familj. Avskedet från alla hon älskar har varit "som att dö". Hennes far gick bort för två år sedan, utan möjlighet att ta farväl av sitt enda barn.

Jag minns inte ens min mammas doft längre, säger Samira Motazedi.

Kamp för överlevnad

I hemlandet engagerade hon sig för kvinnors och afghaners rättigheter. I Sverige tycker hon att hennes kamp är så mycket futtigare.

Vi hade ett mål och trodde på något. Här måste jag slåss för ett bankkonto.

Ett tag frös hennes 61 kronor om dagen till mat inne. Slutligen betalades de ut – till en bank där de skulle hämtas med en "godkänd svensk id-handling". Alltså det Migrationsverket visste att hon inte hade. Banken vägrade att låta henne öppna ett konto i en Kafkalik evighetsspiral.

Alla de små sakerna förstör dig. Att öppna ett bankkonto var kanske inte det viktigaste, men sättet de behandlar dig på, alla konstiga frågor. Jag grät alltid när jag gick därifrån men vägrade samtidigt att ge upp, för det är sådan jag är, säger hon trotsigt.

Positiv grundsyn

Trots prövningarna har Samira Motazedi lyckats behålla en positiv grundkänsla. Många av flyktingarna hon mött är antingen osunt tacksamma mot Sverige eller fyllda av hat, noterar hon. Själv tror hon att hemska – och bra – saker kan hända överallt.

Vad som än hände och hur jobbigt det än var på Migrationsverket så fanns det också massor av människor som ville ta hand om mig. Jag lärde mig att jag ska bli en sådan person för de andra runt omkring mig, säger hon.

I slutet av 2016 fick Samira Motazedi sitt uppehållstillstånd. En helt ny resa började, där hon varken är flykting eller "fri som svenskarna". Men långsamt har hon lärt sig att trivas i nya hemstaden Göteborg.

Livet är fortfarande inte lätt, det är bara annorlunda, säger hon.
Jag vet inte varför jag drömde så mycket om Iran, det var kanske en gång i veckan eller mer. Jag drömde att jag var där och att jag var lycklig när jag plötsligt insåg att jag var i fara igen. Kanske är det för att jag saknar Iran, och är rädd för att vara där. Men sedan jag fick mitt uppehållstillstånd har jag aldrig drömt så längre, säger Samira Motazedi, som har skrivit boken En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran.
"Jag vet inte varför jag drömde så mycket om Iran, det var kanske en gång i veckan eller mer. Jag drömde att jag var där och att jag var lycklig när jag plötsligt insåg att jag var i fara igen. Kanske är det för att jag saknar Iran, och är rädd för att vara där. Men sedan jag fick mitt uppehållstillstånd har jag aldrig drömt så längre", säger Samira Motazedi, som har skrivit boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran".
Under hela asylprocessen drömde Samira Motazedi om Iran, och njöt av att vara där – tills hotet gjorde sig påmint.
Under hela asylprocessen drömde Samira Motazedi om Iran, och njöt av att vara där – tills hotet gjorde sig påmint.
Samira Motazedi, som har skrivit boken En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran har fått uppehållstillstånd efter fyra tuffa år. Nu läser hon svenska och hoppas kunna studera medicin.
Samira Motazedi, som har skrivit boken "En gång i veckan drömmer jag att jag är i Iran" har fått uppehållstillstånd efter fyra tuffa år. Nu läser hon svenska och hoppas kunna studera medicin.
Jag har så många hemska berättelser om min tid på flyktingförläggningen, som skulle ha kunnat få mig att hata Sverige. Men de sakerna skulle ha kunnat hända överallt. Nu lever jag här – och jag bryr mig om det här landet, säger Samira Motazedi som är bosatt i Göteborg.
"Jag har så många hemska berättelser om min tid på flyktingförläggningen, som skulle ha kunnat få mig att hata Sverige. Men de sakerna skulle ha kunnat hända överallt. Nu lever jag här – och jag bryr mig om det här landet", säger Samira Motazedi som är bosatt i Göteborg.
Det är fem år sedan jag träffade min familj och jag vet inte vem som lider mest – de eller jag, säger Samira Motazedi. Hon får resa nu, men bara inom Europa. Bjuda in sin mamma till Sverige får hon inte heller, det tjänar hon för lite pengar för.
"Det är fem år sedan jag träffade min familj och jag vet inte vem som lider mest – de eller jag", säger Samira Motazedi. Hon får resa nu, men bara inom Europa. Bjuda in sin mamma till Sverige får hon inte heller, det tjänar hon för lite pengar för.
Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset