Lille Bobbys ohyggliga öde bränner som en glödtråd i svenska folkets medvetande. Hur är det möjligt att utsätta ett förståndshandikappat barn för ett så utdraget och groteskt våld och sedan lämna honom att kvävas av sina egna spyor? Hur det rättsliga efterspelet till denna ofattbara historia kommer att se ut står dock just nu skrivet i stjärnorna.
Den åtalade styvpappan nekar i sten. Detsamma gäller mamman. I polisförhör har hon visserligen lämnat en detaljerad berättelse om hur hon aktivt har medverkat i tortyren mot sin egen son. Däremot är hon inte beredd att ta ansvar för sina gärningar. I stället lägger hon hela skulden på styvpappan och påstår att hon har varit rädd för honom: ”Han hade mig i sina klor” och ”Han tvingade mig”, säger hon i förhör. Hennes advokat talar om att hon blev ”hjärntvättad” och att hon var ett ”tacksamt offer” för sin sambo, som tidigare är dömd för två grymma våldtäkter.

Lita på att ni kommer att få höra detta försvarstal till leda under rättegången. Den svaga punkten i åtalet är nämligen just att det till så stor del bygger på mammans berättelse. Styvpappans advokat kommer att göra allt för att skjuta hennes trovärdighet i sank och hävda att hon har ett starkt egenintresse av att utmåla styvpappan som ansvarig. I ett sådant läge kan ord mycket väl komma att stå mot ord.
Om mamman dessutom börjar vackla och ta tillbaka vad hon har sagt i polisförhören återstår bara den tekniska stödbevisningen. Och denna är i sig inte mycket att hänga i granen om det till syvende och sist handlar om att bevisa vem som har gjort vad på denna ödsliga gård.
Åklagarens knepigaste uppgift kommer dock att bli att få de båda fällda för mord. Han måste nämligen kunna bevisa att de verkligen hade uppsåt att döda Bobby. Visserligen räcker det om han kan visa att de struntade i att försöka rädda Bobby trots att de borde ha insett att han svävade i livsfara efter tortyren. Mot detta står dock det faktum att de tilltalade verkar vara överens om att de har gjort aktiva upplivningsförsök när de väl hittade den livlösa kroppen. Frågan är bara om detta gjordes för Bobbys eller för deras egen skull.

Fallet är alltså långt ifrån rättsligt avgjort. Men mitt i alla dessa juridiska teknikaliteter, och hur domen än må utfalla, så vet vi att Bobby är död och att hans kropp bär spår av den tortyr som hans mamma har vittnat om: han bands fast vid en stol, han piskades med livrem och fick ta emot elchocker mot sitt könsorgan. Och när jag sitter här med åtalet på mitt skrivbord kan jag inte låta bli att fråga mig: Handlar det om ren och skär ondska eller ”bara” om den djupaste formen av social misär och frustration? Hur kan man göra det ofattbara begripligt? Om nu Gud har en plan för alla sina barn så hoppas jag i varje fall innerligt att han på något sätt hade hämtat hem Bobby långt innan den världsliga tortyren slutligen ledde till pojkens död.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset