För tre år sedan misshandlade artisten Chris Brown sin flickvän Rihanna. Därför uppmanade folk till bojkott av hans konsert nu när han kom hit, en stor rikstäckande tidning vägrade recensera honom, aktivister tapetserade över konsertreklamen med affischer på Rihannas blåslagna ansikte.

Jag tyckte att det var så obehagligt. Han hade faktiskt ändå erkänt sitt brott, och dömts för det, och bett om ursäkt för det. Och varför pratade folk om ”kvinnomisshandel” som om det vore en alldeles särskild hemsk sorts misshandel? För mig är det en märklig distinktion, ungefär som när polisen pratar om ”familjetragedier” och tidningarnas trycksvärta skriker om ”kvinnomord”. Om någon får stryk eller rentav blir ihjälslagen, då är väl det viktigaste ändå inte hur den personen är skapt mellan benen?

Men det som fick mig att känna allra störst avsmak var affischerna på Rihannas blåslagna ansikte. Hon hade en spelning i Stockholm samma vecka, och jag vet inte om hon såg affischerna, men jag får sådan ångest vid blotta tanken på att hon kan ha gjort det. Jag anser fortfarande att de där affischerna är det slutgiltiga beviset för att det man brydde sig om inte var att ta strid för Rihanna, för själva offret, utan bara mot Chris Brown. Och jag kan inte låta bli att tänka att allt detta hänger samman med vår tids besatthet av individen, och med hur vi alla förväntas definiera oss genom det vi konsumerar. Ett ”fri från spår av Chris Brown” ser snyggt ut i innehållsförteckningen, skitsamma då om det ställningstagandet egentligen inte gör större skillnad än att klicka på ”Vi gillar olika” för att markera mot rasism eller sätta två korslagda säkerhetsnålar på jackan för att visa att man är emot våld mot barn.

Det Chris Brown har gjort är avskyvärt. Efter att han i dagarna på Twitter gått till angrepp mot en kvinna (som visserligen kallat honom ”värdelös skitstövel”) och sagt att hon borde ta ut tänderna och suga av honom och att han ville bajsa på henne så står det väl rätt klart att han, milt sagt, har stora problem med kvinnor. Så här i efterhand känner jag att bojkotten var rätt åt honom. Jag myser rentav skadeglatt när jag hör att påtryckningar från kvinnogrupper gjort att han tvingats ställa in sin spelning i Guyana. Men en fråga maler ändå: Varför har just Chris Brown gjorts till en symbol för ondskan? 

Jag tror alla känner till åtminstone någon som beter sig vidrigt mot sina medmänniskor. Någon som trycker ner andra, eller uttalar sig rasistiskt, eller är nedlåtande mot kvinnor. Någon som rentav är våldsam. Om man nu vill engagera sig för en bättre värld är det väl där en insats skulle göra nytta. Frågan om Chris Brown är en fråga om moral, om vad man egentligen kan förlåta. Men det är också en fråga om vem vi väljer att straffa, och varför.

+ Snällhet Åh, denna gravt underskattade egenskap.

– Äckel Magnus Uggla som inte kan sluta prata om hur han tänker på sina kvinnliga kollegor när han runkar, och att han vill knulla dem. Håll käft och sjung.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset