Tyvärr är tystnaden nog mer regel än undantag. Ingen i vagnen sa så mycket som ett ord, skriver Amat Levin.
Tyvärr är tystnaden nog mer regel än undantag. Ingen i vagnen sa så mycket som ett ord, skriver Amat Levin.

”Hoppas någon ingriper” hann jag tänka innan det slog mig att människorna som befann sig närmast incidenten verkade behandla den som en teaterpjäs istället för en snabbt urartande situation. En fysisk konfrontation var det sista jag ville ägna denna söndag åt, skriver Amat Levin.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Det kanske var den stirriga blicken. De knutna nävarna. Eller foten som stampade i golvet i en oregelbunden takt. Men något sa till mig att gå vidare i tunnelbanevagnen istället för att sätta mig bredvid den unge man vars aura, i den mån en sådan finns, spred en stämning av att något i honom var på väg att brisera.

I takt med att stationerna avlöste varandra byttes mörka tunnlar ut mot ett landskap på väg att tina upp, och den nyvakna solen gav nytt liv till vagnen. Lite längre bort såg jag den unge mannen igen, som nu hade rest sig och börjat vanka av och an. Jag undrar fortfarande vad det var han såg i den äldre man som klev in när tåget stannade och dörrarna öppnades, för han började plötsligt följa efter honom och satte sig mittemot. Trots att jag hade musik i hörlurarna och satt en halv vagn bort såg jag att något var fel. Det var kroppsspråket som avslöjade honom. Framåtlutad lät han sina armbågar vila på sina knän och från min synvinkel såg det ut som att han fäst sin blick i den äldre mannen som gjorde sitt bästa för att undvika ögonkontakt. Hastigt reste sig den yngre av dem upp och när jag stängde av min musik hörde jag att han skrek, samtidigt som han tog tag i kragen på sitt tilltänkta offer.

LÄS MER: Amat Levin: De som skjuts ihjäl är inte ansiktslösa kriminella

”Hoppas någon ingriper” hann jag tänka innan det slog mig att människorna som befann sig närmast incidenten verkade behandla den som en teaterpjäs istället för en snabbt urartande situation. Jag var på väg till ett barnkalas och i handen hade jag en present, slarvigt inslagen i ett papper från BR leksaker, så en fysisk konfrontation var det sista jag ville ägna denna söndag åt. Men jag gick ändå fram till de både männen och försökte sära på dem. Den yngre var uppenbarligen påverkad av något och som en följd fick jag ta emot en orkan av svordomar och hot.

Sådana här tillfällen är väldigt obehagliga, speciellt eftersom man aldrig vet hur långt en annan människa är beredd att gå eller om personen bär vapen. Men det mest obehagliga var att det runtomkring oss befann sig ytterligare två vuxna män som stirrade ned i mobilen eller ut genom fönstret istället för att hjälpa till. Ingen i vagnen sa så mycket som ett ord, och när den aggressiva mannen till slut gav upp och hoppade av tåget (samtidigt som han fortsatte hota mig), var det den tystnaden som gjorde störst avtryck hos mig.

LÄS MER: Amat Levin: Det här är vad svensk film kan lära av ”Moonlight”

Tyvärr är tystnaden nog mer regel än undantag. Nyligen rapporterades det om en man som utsatt en 12-årig pojke för en verbal rasistattack på tunnelbanan utan att någon vuxen i närheten sagt ifrån. Och i slutet av mars skrevs det om ett fall där tre 20-åriga män misstänks ha våldtagit en jämnårig kvinna på en nattbuss. Även i det fallet pekade åtminstone den initiala rapporteringen på att ingen i bussen ingripit.

I Sverige finns ingen lag om civilkurage och jag är medveten om att det finns goda skäl till det. Men precis som att det är viktigt att stå upp för sig själv, är det lika viktigt att ibland stå upp för andra. Och delar vi på ansvaret blir risken inte lika stor. Hur kommer du att agera nästa gång? Och hur skulle du hoppas att andra agerade om något hände dig?

Amat Levin

LÄS MER: Amat Levin: Genom att förminska oss slipper ni diskutera strukturella problem

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset