Det ligger ett barn på golvet inne på tågstationen. Han är nio år. Ovanpå honom sitter en fullvuxen man och trycker ned honom med sin kroppstyngd, håller sin handskbeklädda hand hårt över hans näsa och mun. Nioåringen hulkar och kippar efter luft, vrider huvudet åt sidan och ropar ut den bön som hans tro har lärt honom att man skall be när man håller på att dö. Sedan är handskhanden tillbaka över hans mun.

Mannen dunkar barnets huvud mot stengolvet, ytterligare en man kommer och sätter sig på hans ben. Någon filmar, någon invänder chockat: ”Men det är ett barn!” Ja, det är ett barn. Tågstationens säkerhetschef säger till Sydsvenskan att nioåringen var en efterlyst kriminell. Men nej, han är ett barn, på rymmen från ett vårdhem, ett sådant där små personer hamnar om de ”av olika skäl inte kan bo med sin familj”. Enligt polisens informationsdirektör ingrep ordningsvakterna för att barnet plankat på tåget, och för att det annars varit ”stor risk att han sprungit runt”, han ”hade kunnat springa ut i vägen och bli påkörd, vad som helst”.

En förälder skulle aldrig tillåtas bete sig som vakten i filmen, inte en pedagog eller lärare heller. Så vad motiverar att någon som är proffsutbildad i att omhänderta folk begår detta övergrepp mot en liten unge som har spring i benen? Hur kan en människa så totalt sakna spärrar att han inte bara misshandlar en nioåring, utan dessutom gör det helt öppet? Hur kan hans kollega inte hindra honom? Hur kan deras chef reagera på journalisters frågor med att börja svamla om att ja, ”uppenbarligen faller hans huvud i marken”, jo, ”huvudet hamnar i golvet”, men att filmen kanske är redigerad så att den ”inte visas i kronologisk ordning”? (Som om det skulle spela någon roll om väktaren dunkat barnets huvud i golvet före eller efter det att han kväver honom.)

Hur kan polisen i Malmö inte ens bry sig om att upprätta någon anmälan? Det enda svar jag kan komma på som skulle kunna få de inblandade att vara okej med ett så fullständigt vidrigt övergrepp är att de ingår i en kultur där övervåld är något normalt, och där man alltid håller varandra om ryggen. Även när det handlar om ett barn. Jag är glad att folk har börjat ställa till liv, för det har hjälpt lite. Efter tre dagar togs de båda ordningsvakterna tillfälligt ur tjänst, polisen har till sist börjat utreda ärendet. Jag hoppas att rättsväsendet verkligen går till botten med det som hänt.

Men om ingen hade filmat, om internet inte hade funnits? Då hade det alltså stannat vid att detta av livet redan tilltufsade barn skjutsats tillbaka till vårdhemmet, ännu lite fattigare på tillit till vuxenvärlden? Det är något djupt och grundläggande fel med ett samhälle som bara fungerar när allmänheten protesterar.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset