Det har varit HÄST i lasagnen från frysdisken! Det är ju jätteäckligt! Skandal! Nog vet jag egentligen att fryslasagnerna består av 70% e-nummer, 20% pastaplattor, 8% tomatsås och 2% överblivna senor och brosk från något ledset litet djur. Men då förut­sätter jag förstås att den där djurandelen skall vara ett vanligt ätdjur, typ KO, oj, jag menar nöt, och kanske GRIS, förlåt: fläsk. Inte att det skall ligga en stackars häst nedmald däri. Vi har inte ens någon förskönande ätomskrivning för häst. Hästar tillhör den sorts djur som ses som fyrfota vänner, inte mat. Fast de har det ju inte så mycket bättre för det.

Jag är själv gammal hästtjej och jag minns hur det var i stallet. Hästarna tillbringade större delen av sin tid med att stå fastbundna i spiltor där de inte kunde göra mycket mer än att glo glasartat in i träväggarna som skilde dem åt, och vänta på att föras in i ridhuset där de tvingades springa runt runt i sågspånet medan någon unge studsade hårt mot deras rygg för varje steg och höll sig fast i tyglarna så det gjorde ont i munnen på dem. Det fanns hästar som satte sig på tvären, som var griniga och upproriska. Dem skulle man sätta sig i respekt hos, med våld om så behövdes. Att använda piska och spö på en olydig häst var inget konstigt. Visst kunde man gosa med sin älsklingspålle, sitta länge hos den och bara vara. Klappa den. Prata mjukt med den om hur fin den var. Smyga åt den sockerbitar. Men i huvudsak gick samvaron med hästarna ut på att tämja och tukta dem. Det är egentligen samma sak med alla djur vi umgås med. Katter, hundar. Alla.

Nationalencyklopedin definierar husdjur som ”djur som lever under människans vård och kontroll och som tillgodoser ekonomiska, sociala, estetiska och andra behov”, och det är en ovanligt ärlig beskrivning. Djurvänner pratar ofta och gärna om djurens obotliga lojalitet, men den lojaliteten kommer sig ju av att djuren befinner sig
i underläge, inte kan hävda sig, är beroende av oss. De tyr sig till oss som en slav tyr sig till sin husbonde. Vi håller dem instängda, fjättrar dem och kallar det kärlek att de stannar hos oss. 

V i kanske tror att vi värnar djuren, också de konstiga och fula. Att vi ser artrikedomen som naturens leende mot oss o s v. Men i själva verket behandlar vi dem som en bortskämd unge behandlar en leksak, allt handlar om våra nyckfulla behov. När Londons zoologiska sällskap startade en insamling för olika utrotningshotade djur var den stora förloraren snabelslidmusen: en giftig, illaluktande råttvarelse med snabelliknande nos. Den kommer dö ut. Och mitt eget hjärta är inte större än att jag gärna sätter i mig en bit lasagne, trots att jag precis som alla andra vet att det egentligen inte finns något försvar. Jag vill bara inte att det skall vara häst i. 

+ Djuplodande journalistik Maciej Zarembas många undersökande reportage, nu senast om svensk sjukvård. Vi behöver fler sådana journalister!


– Hinoks orättvisa deportering Nioårige Hinok utvisas till Etiopien. Om det inte är en “synnerligen ömmande omständighet” att vara ett barn som är född i Sverige och har bott här under hela sitt liv så vet jag inte vad som är det.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset