Vi sitter i en estancia, en argentinsk ranch, med gauchon Coco och ett spansktalande sällskap från Buenos Aires och Barcelona och delar en kossa. Bokstavligen.
”I Argentina finns ingen rasism” deklarerar den äldre paranta damen Carola med kniven i högsta hugg som iklätt sig rollen som sitt hemlands guide. Hennes make sedan 50 år tillbaka, Alejandro, sitter mest och mediterar över sin biff. Homoparet från Barcelona säger samtidigt på sin läspande kastilianska att även Spanien var rasismfritt fram tills det började ”välla in afrikanska flyktingar längs kustremsorna. De drunknar, de dör, vi vet inte vad vi ska ta oss till. Varför kommer alla till oss? Varför kommer de inte till Grekland eller Sverige?” undrar de i kör och stirrar på mig.
Visst kommer flyktingar till Grekland och visst har Sverige tagit emot sin beskärda del men innan jag hinner svara eller förklara ingriper tant Carola: ”Argentina tog emot miljoner invandrare på 40–, 50–, och 60-talet. De kom i båtlaster från utarmade Europa, de möttes med öppna armar, blev incheckade på hotell, fick mat och tilldelades till och med mark. Vi har bland de största judiska, ryska, tyska, grekiska, italienska och framför allt spanska minoritetsgrupperna i världen.” Det sista sa hon strängt till barcelonaren. ”Nu är det er tur, så klaga inte. Hur många spanjorer har inte ni exporterat?”
”Ja men de var inte svarta!” utbrister barcelonaren.
”Nä. Men alla våra vita immigranter har integrerats, de har sina moskéer, sina kyrkor och synagogor och ingen stör dem. Vi gör inte skillnad på folk och folk.”

Det är förvisso sant. Mest är det skillnad mellan rik och fattig i Argentina. I synnerhet efter den stora devalveringen 2001 som orsakade totalt ekonomiskt kaos och efter Menems maffiametoder 1989–1999. Menem var för övrigt historiens första muslim, med syrianskt påbrå, som blev president i det ”rasistfria” Argentina men eftersom konstitutionen kräver sin katolik tvingades han konvertera till katolicismen. Och det gjorde han gladeligen. Sedan sålde han ut alla offentliga instanser och levde som en kung med sin betydligt yngre chilenska Miss Universum till fru.
2000-talets nyfattigdom tvingade fram en häpnadsväckande kreativitet och uppfinningsrikedom hos de stackars argentinarna. I medelklas-
sens stadsdel Palermo omvandlade familjerna sina garage och källarlokaler till butiker. De tog alla sina ägodelar och gamla kläder, sydde om dem, broderade, klippte och klistrade och sålde dem. Så föddes många nya designer som i dag driver egna coola butiker med unika plagg och prylar.
Christina som studerar till sjuksköterska och masserar för att överleva hade varken garage eller prylar att sälja. Hela storfamiljen flyttade ihop igen för det blev billigare så. Hennes berättelse är något dystrare. Gamla på ålderdomshem har varken madrasser att sova på eller mat att äta sig mätta.

Jag promenerar på
Plaza de Mayo där de envisa mödrarna fortfarande står i väntan på sina försvunna anhöriga. Trettio år senare. Varje torsdag. Halv tre.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset