”Ur vattnet styrkan”. Så står det på ryggen på badrocken jag hasar omkring i. Jag är på Centralbadet ensam och låtsas att jag är en bloggare som är på sin vanliga veckovisa BEHANDLING hos SIN massör (alla bloggare har en egen massör och en tjej de GÖR SINA FRANSAR hos) och försöker att inte tänka på hur mycket mer pengar jag skulle behöva dra in varje månad för att ha råd med det här oftare.

I omklädningsrummet står ett gäng tjejer i min ålder med hårknutar, piercings och halterneckbikinis. De byter om högljutt och pratar om något jag inte orkar engagera mig i och jag stör mig så hårt på dem och deras höga fnitter och deras blickar på mig, de tänker säkert att jag är en loser som är här ensam och jag vill vråla att jag faktiskt är en bloggare som ska på min vanliga BEHANDLING.

Jag piper ut ur omklädningsrummet och sätter mig i en relax-stol och tänker att någon mindfulness och inre lugn kommer jag i alla fall inte hitta idag. Men så händer något: Tjejgänget kommer ut och jag inser plötsligt att vi är samma. Vi har likadana badrockar och gröna engångstofflor som vi inte riktigt fattar hur man sätter ihop. Runt våra vader hänger skåpnycklar i äckliga gummiband och våra frisyrer som antingen är höga knutar eller långa lockar är nu platta och droppande. Det finns något vackert i detta.

I badrockarna blir alla nämligen likadana. Utan alla ytliga identitets-utmärkande saker är det inte mycket som skiljer oss åt. Den där Kvinnliga Gemenskapen jag hört så mycket om har aldrig drabbat mig så hårt som nu, när jag möter andra kvinnor utan några speciella outfits eller smink eller frisyrer som underlag för att bedöma vilka vi är.

På det hala klinkergolvet förstår jag att de här tjejerna också har minnen av att mensa igenom lakan och att vara rädd för att gå ute ensam. I relax-stolarna inser jag att jag och dessa kvinnor säkert delar massor av erfarenheter och upplevelser och känslor, men jag har avfärdat vår likhet för att de har höfttatueringar och halterneckbikinis. Här, när vi sitter och trängs på behörigt avstånd i bubbelpoolen, inser jag att detta är en mycket fascinerande och framförallt feministisk upplevelse: Jag kan känna gemenskap även med kvinnor som inte är likadana som jag.

Efter ett tag sätter sig ett gäng businessmän också i poolen. De är högljudda och pratiga och vrålar ”Tjena Mange!” och till slut får en av tjejerna nog, ställer sig upp och hyssjar åt dem.

Och där markeras vår likhet så definitivt. De här tjejerna är också trötta på männen som tar plats. De orkar inte heller krypa ihop och sitta tysta medan andra får bre ut sig hur som helst. De får också nog av killar som brölar trots att det uttryckligen står ”Silent area” på väggarna.

Ur vattnet styrkan.

+ Hiba Daniel i Gomorron Sverige! Så proffsig och varm och rolig.

- Snart är SVT Plays ”Portkod 1525” slut! Ge mig hundra avsnitt till!

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset