KGB

Jag är visserligen inte lika förtjust i spionäventyr som Jan Guillou. Sagor som ut-spelas i Kalla kriget är jag för ung för att riktigt förstå dramatiken i.

Den storslagna estetik som ständigt skulle påminna medborgarna om Sovjetmaktens styrka, är dock svår att förhålla sig likgiltig till. Detta måste vara förklaringen till att KGB ständigt tycks locka nya gäster.

På KGB, där jag bara hade varit en gång tidigare, typiskt nog i sällskap med öst-fetischisten Fredrik Strage, är väggarna proppfulla med propaganda för Sovjet. Ett porträtt på
Lenin i helfigur, en nästan tapetstor affisch över Moskvas maktcentrum Kreml, ett foto på ryska ishockeylandslaget och en stor samling pastorala propagandaaffischer av det slag som Jan Myrdal har samlat på.

Atmosfären hade varit outhärdligt studentikos om inte installationen varit så väl genomförd: menyn anländer i dammig svart byråkratpärm, vattnet tappas i avlagda norska vodkaflaskor (som KGB kom över billigt), kyparen är en underbar blandning av Lasse Kongo och Beavis och Butt-head; ett tanigt original som lika gärna kunde ha drivit en souvenirbutik med gamla militärmedaljonger och lortiga pälsmössor.

Kanske just på grund av att KGB tycks brinna av ett slags autenticitetsromantik, är den klassiskt ryska maten verkligen att rekommendera framför den mer generiskt europeiska. Förrätten pelmini, för 62 kronor, är köttfyllda dumplings som simmar i en buljong med massor av kryddpepparkorn. ”KGB’s Special Borsjtj”, 62 kronor, med strimlad biff, är söt och smakrik – trots att huvudingrediensen är den prosaiska rödbetan.

Blinier, ryska plättar, är frasiga utanpå och krämiga inuti – och för nittio spänn får man rikligt med rödlök och Kalixlöjrom ovanpå. Intill ett bord med "riktiga ryssar", som åt snabbt under tystnad, lät vi oss förvånas över aptitligheten i det ryska köket – och blev bara besvikna när de halvdanna och mer vardagliga varmrätterna (viltköttbullar, röding och majskycklingfilé) pajade stämningen.

Om bara KGB fortsätter att servera rysk mat, kommer säkert krogen att tuffa vidare in i 2000-talet, på samma sätt som man misstänker att Jan Guillou lär göra.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset