Det här är ett brev till dig, vita man eller kvinna. Jag vill ta dig på en resa, men bara om du vågar ta min hand och följa med.

Tro det eller ej – men det är många som inte har vågat ta min hand under min uppväxt. Som du kanske förstår så är mina händer mörkare än dina händer, men de har exakt samma funktioner och jag ska inte behöva förklara att min hand är ofarlig att hålla i. Så ta min hand och titta längre än vad näsan räcker. 

Om du inte tycker om mig på grund av mina rötter så är det ditt problem och endast ditt. Men om ditt hat leder till handling så blir det tyvärr även mitt och mina bröders och systrars problem.

► LÄS MER: Amat Levin: "Rasismen i Sverige är på riktigt – sluta förminska våra upplevelser"

Krogen en kväll i januari. När jag är på väg mot min sittplats stoppas jag av en vit man som frågar mig om min härkomst. Redan här blir jag irriterad, eftersom han är okänd för mig och jag undrar varför mitt ursprung är viktigt för honom. Redan här har han markerat att jag inte är svensk. Redan här har han bekräftat det utanförskap som jag har tvingats växa upp med. Han har rivit upp såren. 

När jag svarar att jag kommer från Sverige så får jag ett hånflin tillbaka, följt av meningen att det gör jag inte alls, eftersom jag är vad han kallar ”tvärsvart”. Chockad men knappast förvånad väljer jag att precis som så många gånger tidigare ignorera den rasism jag utsätts för. Jag går vidare, men även jag, trots mitt starka yttre, måste erkänna att det gjorde ont. Han har lyckats såra mig.  

Jag väljer att ignorera att han inte tycker att jag är svensk, trots alla dokument som bevisar det motsatta, trots att jag betalar skatt, trots att jag har röstat och trots att jag följer den svenska lagstiftningen.

Kvällen fortsätter och jag får hans hånflin slängt mot mig upprepande gånger. Inte ens när jag ber honom hålla sig undan mig får jag vara ifred. Jag gissar att han irriterade fler personer än mig, eftersom han senare blev utslängd.

Men väl utanför repet som avgränsar oss fortsätter han trakassera mig. Upprepande gånger används det ord som du vita man eller kvinna aldrig ska använda. Han använder även andra ord, allt för att testa vilket som provocerar mig mest. Och det funkar.

► LÄS MER: Rasism hör ihop med låg intelligens, visar forskning

Här borde jag, väluppfostrad som jag är, be om ursäkt för att jag till slut slog till honom. Men jag ångrar endast att jag inte slog hårdare innan vakten tog undan mig. Om du tror att rasismen tog slut där, bara för att jag äntligen slog tillbaka, så har du, vita man eller kvinna, fel. Du som vit har förmånen att prata om rasism ena dagen och blunda för det nästa, medan jag måste sova med ena ögat öppet. Förstår du nu varför jag är trött?

Nu när du har fått en inblick i min värld, så svara mig gärna. Varför förstår du inte att jag egentligen är precis som du? Jag skrattar som du, jag går som du och jag ber som du. Jag drömmer som du, jag känner som du och jag gråter som du. Nästa gång kommer jag inte att slåss. Jag vill att du förstår innebörden av de ärr du skapar ändå – för även om de inte alltid är synliga så är de permanenta. 

Ange Musekura

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset