Vy över Istanbul med Hagia Sofia-katedralen i bakgrunden.
Vy över Istanbul med Hagia Sofia-katedralen i bakgrunden.

Zombiefiskar i Istanbul, Kolesterolmusslor i Antalya och vid Egeiska havet – en ultrafeministisk gudinna med behå av testiklar. Se Turkiet med RES Zac O’Yeah.

Zac O’Yeah

Hagia Sofia-katedralen.

Zac O’Yeah

Fyra timmars resväg till Aleppo i öst.

Zac O’Yeah

Antalya på Turkiset sydvästra kust.

Zac O’Yeah

Färsk fisk.

Zac O’Yeah

Utsmyckningar i mosaik.

Zac O’Yeah

Solnedgång i Istanbul.

Stellan ser förstås inte ut som en typisk viking, men han har av någon orsak tagit med sig en burk surströmming hit till Turkiet. Framför oss breder Bosporen ut sig i ett majestätiskt panorama, 51 000 lastfartyg dånar förbi varje år. Vi sitter på kajen nerför backen från Pera, de europeiska kvarteren, ökända för sina bordeller och saggiga kabarélokaler där cancan varit den minst syndfulla dansen. Att öppna en antik surströmmingsburk här är sålunda starten på vårt vikingatåg genom Istanbuls sevärdheter. På kajen tittar turkar oroligt på oss (det har varit lite bomb-attentat på sistone) medan vi kämpar med burken. Rätt vad det är tränger den schweiziska armékniven genom den rostiga plåten och det hörs ett pysande – ett vämjeligt fontänsprut skjuter en meter upp i luften. Stanken sköljer över kajen likt stridsgas och turkarna skyndar iväg, traumatiserade som om detta vore en repris av vikingarnas härjningar på 800- och 900-talen. I dag är det inte lika glassigt att vara viking i Istanbul, speciellt inte om man liksom Stellan och jag är nyduschade med surströmmingsjuice. Efter att vi har plågat i oss zombiefiskarna, och kräkreflexerna mildrats till ammoniakstinkande rapar, väjer turkiskorna undan som om vi vore två vandrande urinoarer.

Det finns ett permanent spår kvar efter våra vandaliserande förfäder. I Hagia Sofia-katedralen, som hette Egisif i fornisländska sagor, på övre planets balustrad, i galleriet där kejsarparet stod under gudstjänsterna, hittar man runor – titta efter skylten ”Viking graffiti”. Det är en enkel runa av modell ”Kilroy was here”, ristad med en dolk eller svärdspets av en uttråkad livvakt som hette Halfdan. Medan jag försöker få till ett skarpt foto tittar en sprallig, amerikansk turist roat på mig och säger: So grandpa was here? Då jag förutser en lång dag, köper jag ett sexpack Efes (döpt efter Efesos) och vandrar ut till den arkeologiska utgrävningsplatsen. Den romerska spökstaden är utan tvekan Turkiets största sevärdhet både till storlek och historisk bemärkelse. Man flanerar på stensatta gator förbi marknadstorg, tittar in i ett strålande bibliotek, och överallt syns fontäner, badanläggningar och offentliga toaletter. Men det mest imponerande byggnadsverket är amfiteatern för 30 000 åskådare, där aposteln Paulus skapade kalabalik då han försökte övertyga folk att sluta tillverka Artemissouvenirer och gå över till kristendomen istället. Men den lukrativa tempelturismen försörjde många hantverkare. Och än i dag köper turisterna Artemis-statyetter.

Jag slår mig ner på den översta läktaren, med en vidunderlig utsikt. Knäpper upp en öl och känner mig som en viking i den stora världen. Antalya sägs vara turkiska Rivierans juvel. Men när jag kämpar mig fram bland högljudda charterturister som knappast skulle se skillnad på en ölöppnare och en ottomansk testikelrakhyvel, blir jag less.

En resenärs logiska mål är istället Antiochia, som numera också kallas Antakya. Staden vid Orontesfloden ligger i den dal längs vilken Alexander tågade mot Syrien och där Sidenvägen tog slut. Än i dag är närheten till österlandet tydlig, bussen till Aleppo tar bara fyra timmar, och det är i Antiochia jag får min gastronomi-intellektuella väckelse. För att ha mosaikmuseet nära till hands checkar jag in på Mozaik Otel – namnet avgör saken för mig. De råkar också ha den läckraste hotellfrukosten jag ätit, med pikanta ostar, oliver och kryddiga röror. På gatuplanet ligger dessutom Sultan Sofrazı, ”Sultanens bankett”, möjligen en av östra Turkiets bästa restauranger. Till middag provar jag lahmilevarka kağit kebabı, kryddig köttpannkaka garnerad med grillade tomater och en massiv chilipeppar som gör att hjärnan sprängs i bitar. Men med hjälp av den lokala efterrätten künefe, en ostpaj med pistaschnötter, kan man limma ihop sin sprängda hjärna igen.

LÄS MER PÅ RES.SE

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset