Jag har alltid undrat varför det är så viktigt för många tjejer det här med förlovning och giftermål. Vill förresten alla tjejer gifta sig? Är det något genetiskt som vi har med oss sedan apstadiet och barnsben? Går alla tjejer och nynnar ”dam dam dadaam” så fort de träffar en ny kille? De flesta svarar säkert att gifta sig är ett sätt att visa för hela världen att de älskar mannen i fråga och har bestämt sig för att leva lyckliga i alla sina dagar med ovan nämnde man. Det kan jag köpa, hela det där happily ever after-konceptet. Men själva bröllopet. Vad är grejen med det? Det är ju inget mer än en fest som varar ett par timmar och går loss på minst hundratusen kronor. En fest då man måste bära en opraktisk och förmodligen ganska obekväm vit engångsklänning. En fest där man själv måste stå i centrum och inte kan slappna av och ha roligt. Och under själva vigselceremonin gäller det att inte svimma, börja gråta eller få en fnissattack. Senare på kvällen tvingas man lyssna till långa och pinsamma tal, man placeras bredvid svärföräldrar och gamla släktingar som man inte har någonting att säga, man får inte bli för full och det är lögn att dansa i långklänning och kriminellt obekväma skor.

Men det värsta måste ändå vara all planering som denna fest kräver. Planering som faktiskt kan vara upp till ett år. Det ska köpas ringar, skickas ut påkostade men ändå personliga inbjudningar, man ska hyra lokal, bjuda på mat, sprit och fixa ett inte allt för pinsamt coverband. Under det hetsiga och påfrestande planeringsstadiet gäller det att inte få kalla fötter, mörda sin blivande make eller att stressäta sig ur sin bröllopsklänning. Redan innan den så kallade festen ens ägt rum har man således satt sprätt på en skrämmande stor summa pengar. Lagom till själva bröllopsnatten är man så utsjasad att det knappast blir någon action i den för kvällen hyrda bröllopssviten. Och efter själva dagen D förväntas man att åka på en exklusiv och fantastisk bröllopsresa, helst någonstans långt borta där ingen man känner varit förut. Och förväntningarna man har på att detta ska vara en-minne-för-livet-resa gör knappast saken bättre. Så jag frågar mig, vore det inte enklare och billigare att gå omkring på stan med ett plakat på magen i säg en vecka. ”Jag älskar Pelle och Pelle älskar mig – bara så att ni vet.”

I dag kan kvinnor försörja sig själva, så själva idén med giftermål har liksom förlorat sin ursprungliga mening. Vi är så självständiga att vi inte ens vill ta vår nyblivna makes efternamn. Om det inte är coolare än det vi redan har såklart. Så vad är grejen? Varför är det så viktigt att säga ”ja” i kyrkan när en man i prästkåpa frågar. Vad är egentligen viktigast? Att få bära en vit klänning i en dag eller att leva resten av sitt liv med den man nu valt att leva resten av sitt liv med? Bröllop eller äktenskap? Men ta nu allt jag sagt med en nypa salt. En hel kasse salt för att vara mer exakt. För om någon en vacker dag skulle falla ner på knä med en tvåkarats diamant i näven trillar jag säkert dit. Men fram till dess kan jag fortsätta att vara skeptisk.
Petra Axlund

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset