”Många av de som röstade på Sverigedemokraterna hade kunnat rösta på andra partier, om något av dem bara bemödat sig med att sträcka ut handen. På dessa missnöjda väljare biter inte självbelåtna idiotkampanjer om ”vi” 87 procent som röstade på något annat”, skriver Lisa Magnusson.

”Fler jobb ger mer välfärd.” ”Ett bättre Sverige. För alla.” ”Dags för fler jobb.” ”Det finns jobb att göra i Sverige. Dags för en ny politik.”

När partierna frågar sig vad de stora väljargrupperna tycker snarare än att definiera en tydlig ideologi blir resultatet oundvikligen att de alla rör sig mot en allt vagare mitten, blir allt svårare att skilja från varandra.

Därmed är det inte särskilt konstigt att valrörelsen till stor del har kommit att handla om ett parti som tydligt lyckas utmärka sig som något annat, nämligen det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. 13 procent av rösterna fick Sverigedemokraterna i gårdagens riksdagsval, och särskilt stora blev framgångarna på avfolkningsorter med hög arbetslöshet.

Sverigedemokraterna vill visserligen egentligen inget hellre än att bli en del av det etablissemang det föraktfullt bespottar så ofta det kommer åt. Företrädarna förväntas klä sig propert, uttrycka sig vårdat. De som blir alltför öppet rasistiska – och de är många – utesluts, även på hög nivå.

I år gick Sverigedemokraterna till val på två minst lika intetsägande klyschor som de andra partierna: ”Heja Sverige!” och ”Förändring på riktigt.” Samtidigt är det förstås sant att Sverigedemokraterna inte är som andra partier.

Partiet uppstod ur den nynazistiska vit makt-rörelsen, och det har inte glömt sin historia. Invandring är fortfarande inte bara den stora frågan, utan den enda genomsyrande frågan på partiets agenda. Det är också, inte så överraskande, den viktigaste frågan för dem som röstar på partiet.

Men de som igår valde Sverigedemokraterna utmärker sig även genom sitt låga politikerförtroende, visar SVT:s vallokalsundersökning.18 procent fler av Sverigedemokraternas röstare litar inte på politiker, jämfört med övriga väljare.

Med andra ord: Många av de som röstade på Sverigedemokraterna hade kunnat rösta på andra partier, om något av dem bara bemödat sig med att sträcka ut handen. På dessa missnöjda väljare biter inte självbelåtna idiotkampanjer om ”vi” 87 procent som röstade på något annat. De valde Sverigedemokraterna därför att de redan upplever just denna klyfta, och de ger den uppgivet fingret.

Nu har de missnöjda äntligen fått göra sina röster hörda, och jag vet inte hur mycket deras skadeglädje över att ha förödmjukat etablissemanget egentligen värmer.

Sverigedemokraterna är ett parti som drömmer om en plats som aldrig funnits och som inte kan förverkligas med mindre än att vi gör avkall på just den solidaritet med de utsatta som i modern tid har varit ett av Sveriges främsta signum. Det gäller inte bara invandring, utan även till exempel arbetsrättsliga frågor. Partiet har bland annat försökt göra det lättare att sparka anställda och röstat emot en nollvision för dödsolyckor på arbetsplatsen. Därmed är inte heller Sverigedemokraterna något bra alternativ för den stora väljarbas av arbetarklass som känner sig undanskuffad av andra partier.

De närmaste fyra åren lär inte bli någon picknick. Men kanske den örfil de missnöjda väljarna nu har utdelat åtminstone kan tjäna som ett uppvaknande, leda till att politiker börjar ta politiken på större allvar, att debatten handlar mer om svaga grupper och mindre om den välmående medelklassens plånböcker.

Framöver hoppas jag att ingen jävel längre kommer att våga ta i ickefrågor som att det måste fortsätta vara billigt att åka till Thailand.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset