"VI VILL HA KVAR LUCIATÅGET”. "RÖR INTE VÅRA SAGOR, VISOR, SÅNGER ELLER TRADITIONER”. ”DET ÄR VÅR KULTUR”. 

Det är inte direkt fridfull julmysstämning som råder inne i Facebookgruppen ”Förstör inte våra svenska klassiker”. Sidan är en mystisk blandning av vaga upprop i versaler och hyllningar till landsmodern Astrid Lindgren, ackompanjerade av tusentals indignerade tummar och kommentarer.

Jag har svårt att förstå upprördheten. Ingen har väl hindrat någon från att anordna LUCIATÅG med SAGOR, VISOR och TRADITIONER, i enlighet med sin KULTUR?

Jag är själv en varm vän av julen. Näst midsommar är det faktiskt min favorithögtid. Men det är ju inte själva formen i sig som är viktig, utan gemenskapen med andra. Det tycker nog egentligen även de som skriker allra högst om vikten av att allt är och förblir vad det var, om de tänker efter. 

Hur många av dem som lagt en massa tid och energi på att kräva att alla lucior skall vara blonda och kvinnor kommer till exempel själva hålla traditionerna vid liv genom att organisera ett ”korrekt” luciatåg idag? 

Folk plockar helt enkelt efter tycke och smak ur den dignande buffén av julseder. Och kanske kunde vi till och med lägga en ny tradition till menyn?

På annandag jul, den 26 december, är det tio år sedan en tsunami svepte in över Sydostasiens kust och ödelade allt i sin väg. En kvarts miljon människor dog, 543 av dem var svenskar. Det var en katastrof som påverkade hela världen, och ett nationellt trauma för Sverige.

I minnesreportagen är det en sak som hela tiden återkommer, och det är omtänksamheten som människorna på plats visade. Många av dem fattiga, alla själva drabbade på ett eller annat sätt. Men de gjorde vad de kunde, gav av det de hade.

Nästan alla de överlevande har sådana historier att berätta.

För några dagar sedan skrev till exempel Dagens Nyheter om den semestrande svenskan Malin som förlorade tre barn i jättevågen, och som skadad och chockad togs om hand av en helt främmande thailändsk familj. Mamman i familjen låg och höll om henne hela natten.

Kanske skulle annandagen kunna bli den dag då vi hedrar minnet av de döda genom att själva skicka en god gärning vidare? Det är så många som inte har någon, och under julen blir ensamheten och utsattheten ännu tydligare.

Varför inte bjuda den snälla tanten en trappa upp på fika? Ordna julbord för barnen till din ensamstående kompis? Köpa mössa och vantar till den stelfrusna personen som sitter och tigger utanför ICA?

Det vore betydligt mer meningsfullt än att tjafsa om vilka som skall ha rätt att tassa runt med små lampor på huvudet den trettonde december.

Plus: En tiggande kvinna i Uppsala gav pengar till Johannesbäcksskolans insamling till Musikhjälpen.

Minus: Emilia dog 27 år gammal efter att förgäves ha sökt hjälp för sin endometrios i nio månader. Sammanlagt 32 läkare ignorerade henne. Det är inget annat än skandal.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset