Du har väl inte missat att det var mors dag i går? Det var då du skulle räkna ut hur mycket det är värt att din mamma hade ballongfötter och en bäckenbottenuppluckring from hell de sista tre månaderna när hon var gravid. För att inte tala om den där horrorförlossningen i trettiosex timmar innan de fick göra akutsnitt. Det svider ju lite, som Anna-Lena Brundin brukar säga. Vad tycker du att mamma är värd? En hemvirkad grytlapp, en Aladdinchokladask eller ett duschset från Nivea?
Har du inga pengar? Jamen, då är du i gott sällskap. Hela förlossningsvården är tydligen i akut pengakris.
När jag nyligen födde mitt andra barn och bad om en extra kudde så att inte barnet skulle trilla ur den smala sängen fick jag nobben. En kudde per mamma var ransonen. Enkelrum var inte att tänka på, och pappan fick under inga omständigheter stanna kvar över natten. Inte fick han äta lunch med mig heller, ens om han betalade för sig.

Så fort man nämner Karolinskas förlossningsavdelning gör många mammor korstecknet. Aldrig mer! säger de.
En förstföderska berättar om hur hon efter en lång helvetesförlossning tvingades dela rum med en trebarnsmamma med skrikande barn och en man som satt och jobbade bakom skynket. Hon bönade och bad om att få ett eget rum så att hon kunde få sova en liten stund, men sköterskorna sa att det var fullt överallt. Hennes man hade naturligtvis inte fått stanna kvar, och ensam, förtvivlad och nyförlöst satte hon sig och grät i korridoren med sin lilla bebis i famnen. Inte förrän då gav sköterskorna med sig.
”Okej då, vi öppnar väl upp en avdelning till, så du får eget rum.”
För självklart fanns det en hel avdelning som bara stod och väntade, men som de hade stängt för att spara pengar.
En annan väninna hade andat sig igenom de första tio timmarna hemma, lugnt konstaterat att nu var det dags – och fått okej att komma in till Karolinska. Men när hon kom fram var det plötsligt fullt – och efter många om och men dirigerades hon om i taxi till Uppsala!
Självklart stannade hela hennes värkarbete upp och det blev en lång och svår förlossning där de flera gånger befarade att barnets liv inte skulle gå att rädda.

Det där är bara ett par av alla skräckhistorier jag hört om KS. Och jag tänker varje gång att herregud, vad är det för mähän som blir sjukhusdirektörer? Varför törs de inte kräva mer pengar från politikerna? Hur svårt kan det vara att förklara att kvinnor fortfarande dör på förlossningsbordet, att kejsarsnittsfrekvensen i Sverige ligger på drygt 16 procent och har ökat varje år sedan 1992 – mycket på grund av kvinnornas förlossningsrädsla? Och tacka fan för det när man tvingas sitta i korridorerna och gråta över det som borde vara varje mammas självklara rättighet. Så skit i grytlappen i år och ge oss mammor en vettig present, typ några extra miljarder till förlossningsavdelningarna.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset