Kändisen Laila Bagge skrev nyligen en bloggpost om hur förbannad hon blev när hon såg en uteliggartiggare som pratade i mobiltelefon. Folk påpekade rätt omgående det sjuka i att hon föreställer sig att uteliggartiggare absolut inte får äga något, inte ens något som kostar kanske 200 spänn, att de inte får ha ett liv eller känna folk att ringa, att de skall sitta där och vara underdånigt tacksamma och absolut medellösa bara. Men jag tycker inte att det var så konstigt att Laila Bagge skrev som hon gjorde. Den syn hon gav uttryck för är ju en syn som genomsyrar hela samhället: Äcklet inför utsatthet.

Vi har visserligen lärt oss att det är synd om de små och svaga, och därför skulle det aldrig falla oss in att slå ned på dem. 

Men om det är så att uteliggartiggaren sitter där på grund av att han är stökig och blir vräkt så fort han hittat en bostad? Eller om en person är sjuk därför att hon rökt sig till cancer, men bara inte kan sluta? Eller om barnfattigdom inte innebär att svälta ihjäl utan snarare att inte kunna få ett par vinterskor eftersom mamma har en trasslig ekonomi (hej, Uppdrag granskning!)? Förtjänar de människorna fortfarande hjälp, eller skall de bara sluta sjåpa sig och komma igen?

Verkligheten är komplex. Och det finns så många ursäkter att ta till för att slippa erkänna att människors utsatthet, för när man väl gör det så innebär det ju också att man har någon sorts kliande ansvar. Lättare att säga att det finns jobb för de som vill ha än att medge att det ekonomiska systemet bygger på att en del är arbetslösa, och att det därmed är rätt taskigt att stigmatisera dem. Eller att det överlag finns strukturer som gör att folk har olika förutsättningar.

Senaste avsnittet av tv-serien Girls illustrerar offerdilemmat så bra. Där kommer huvudpersonen Hannahs ex hem till henne, mitt i natten, han går in med reservnyckeln hon en gång gett honom och sedan glömt, redan att han dyker upp där hos henne fick det att krypa i mig av obehag och outtalade hot, och han är konstig och gör en grej av att hela tiden skrämma henne, fast på skoj. Hon vill bara att han skall gå, och han lovar att göra det om han får ett glas mjölk först. I skydd av kylskåpsdörren slår hon in numret till SOS alarm på mobilen, lägger sedan på direkt.

Det skall mycket till innan man medger att man själv är liten och svag, och även om man väl gör det så är det nog ingen som ser sig som den sorts snövita offer som andra kan tycka synd om. Det finns alltid omständigheter. Kanske är det därför de som är små och svaga sällan protesterar mot orättvisor? Istället kryper de bara ihop och skäms, och ber att ingen skall kunna nosa sig till deras sår.

+ Välvilligt tafsande Den sverigedemokratiska politikern som klappade en kvinna i simhallen på bröstet. Av vänlighet. Två gånger, eftersom hon hade så stora bröst.

– Konspirationen Att den vänliga, sverigedemokratiska politikern dömdes för sexuellt ofredande. Han misstänker nu att kvinnan som anmälde honom tillhör en feministisk organisation som tycker tafsande gubbar är paria som skall sättas dit. Ja förmodligen! Jävla pk-samhälle.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset