Grov misshandel, grovt rattfylleri, narkotikabrott – och så vidare. Den 26-årige man som sitter häktad för mord på sin styvdotter och grov våldtäkt mot hennes kamrat har under de senaste sju åren dömts 20 gånger för olika brott.
Antag att han vid åtminstone några av dessa tillfällen hade landat på den övre halvan av den straffskala som lagen erbjuder till skydd för oss andra. Då hade straffvärdet räckt för att hålla honom inlåst långt bortom den ödesdigra dag då han drogade ner sig och i efterhand inte kan minnas mer än att ”någonting hände”, som hans advokat sa då han medgav häktning i söndags.
I kriminologiska sammanhang kallas detta för inkapaciteringseffekten. På vanlig svenska handlar det om att låsa in återfallsförbrytare så att de inte kan fortsätta att begå brott. Det kan låta självklart. Det är ju därför vi har ett rättsväsen som kostar närmare 30 miljarder kronor om året, tänker en vän av ordning. Effekten av att hålla kriminella inlåsta är dock ett av de mest omdiskuterade ämnena inom både kriminologin och straffrätten.

På ena sidan står pragmatikerna, som kan stapla konkreta fall på hög till styrkande av sina påståenden. Man behöver inte vara docent i kriminologi för att begripa att en person som sitter bakom lås och bom inte kan fortsätta att begå brott.
På andra sidan står dock teoretikerna, som inte är dummare än att de medger att inlåsning bara må vara tillfälligt brottsförebyggande. Å andra sidan menar de att det i långa loppet har väldigt liten effekt i förhållande till de resultat som skulle kunna uppnås om resurserna i stället satsades på ett humanistiskt rehabiliteringsarbete.
Själv tillhör jag den första skaran. I varje fall till dess att någon av dessa teoretiker kan presentera det där andra systemet med bevisad effekt. Något sådant finns ju som bekant inte i dag. Så här sitter vi nu i Sverige och väntar medan återfallsfrekvensen för vaneförbrytare ligger stadigt på runt 88 procent.

För om man penetrerar frågan på ett djupare plan kan man klarsynt konstatera att den svenska kriminalpolitiken sällar sig till teoretikerna i väntan på det där nya revolutionerande systemet.
Några enkla exempel från förra årets kriminalstatistik visar att tilltron till inkapaciteringseffekten uppenbarligen är låg i Sverige: 99 procent av dem som dömdes för misshandel eller grov misshandel hamnade på straffskalans nedre halva, 82 procent av våldtäktsmännen likaså. För rån är siffran 93 procent, och om man tittar på stöldbrotten pendlar det mellan 98 och 99 procent beroende på om det är bilstöld, grov stöld eller vanlig enkel stöld.
Så här skulle jag kunna fortsätta med sövande statistik i oändlighet – och ingen blir ju gladare av det. Allra minst de brottsoffer som trodde att de betalar skatt för att kunna vandra trygga och säkra genom det svenska folkhemmet.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset