De nya ägarna har förbättrat adressen Bangatan 8A.
De nya ägarna har förbättrat adressen Bangatan 8A.

Feijoadan

Gul mosaik

När jag för tio år sedan plockade disk på en restaurang vid Vasa-platsen kastade bartendrarna isbitar på mig när de tyckte att jag balanserade glasen för långsamt mellan de fulla gästerna på dansgolvet.

Senare jobbade jag på mer sympatiska krogar. Där var det också tydligt att diskarna inte är helt med i gemenskapen, men jag gillade ändå att sitta med under personalmåltiderna och lyssna på kockarnas skvaller.

Där lärde jag mig att det finns vissa adresser som alla krögare är rädda för. Restauranglokaler som är stämplade som så hopplösa att bara de dumdristigaste, eller de som inte har råd med något annat, vågar satsa på dem. Läget kan vara dåligt eller lokalen hopplöst omysig, men huvudanledningen är oftast att restaurangerna som drivits där tidigare gått så dåligt att adressen i sig blivit förknippad med tråkiga krogupplevelser. Det spelar liksom ingen roll om man renoverar till oigenkännlighet och anställer en fantastisk kökspersonal. Lukten av misslyckande hänger ändå kvar.

Jag vet inte om Ipanemas läge på restaurangfattiga Bangatan, mellan Stigbergstorget och Djurgårdsplatsen, verkligen är så hopplöst, men det är definitivt svårt. När jag, fram till för några år sedan, bodde alldeles i närheten, rymde den småtrista lokalen en ständigt tom grekisk restaurang. Därefter serverade en krog med namnet Buffalo husmanskost här under en kort period.

De nya ägarna har gått lös med grön målarfärg, de har spikat upp stora brasilianska och svenska flaggor, målat en väggtavla av Cristo Redentor-statyn i Rio de Janeiro och kaklat hela baren med banangul mosaik. Under det låga gipsplattstaket får man nästan känslan av att befinna sig i en föreningslokal i en närförort.

Den word-utskrivna menyns första sida består av två förrätter och tiro gosto, tilltugg, för 96 kronor som varierar i storlek. De späckade pirogerna fungerar som stadiga aptitretare; de stekta räkorna, eller camarao frito com legumes är som små huvudrätter. Sida två innehåller kökets sex huvudrätter. Den enda av dem som inte är baserad på nötkött eller fläsk är en kycklingfilé.

Efter varsin caipirinha för 88 kronor, som varken är för söt eller för sur, några milda ostbullar och behagligt kryddade köttpiroger får vi in huvudrätterna. Min feijoada (149 kr), en brasiliansk nationalgryta på rimmat fläsk och svarta bönor, är en av de bättre kötträtterna jag ätit i år. Smakerna är distinkta men lent balanserade och fläskbitarna rejäla.

Axels picanha (169 kr) – en brasiliansk styckningsdetalj från kossans ryggslut som fått den lustiga översättningen rostbiffslock – är smältande mör och serveras med en respektingivande kavalkad av kolhydrater: pommes frites, ris, kassava och bruna bönor. Det är portioner för kroppsarbetare, och två tunna akademiker som vi tvingas tacka nej till desserten.

När vi får notan har det gäng av medelålders Majornapar som satt här när vi kom ersatts av ett stort sällskap exilbrasilianare som skrattar och skålar i Coca-cola.

Kanske är adressens förbannelse bruten. Ipanema förtjänar betydligt fler gäster och ett längre liv än sina föregångare på Bangatan 8A.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset