Researchgruppen påstår sig ha tillgång till forumet Flashbacks databas. Metros sociala medier-korrespondent skriver om varför han känner med de som nu oroar sig för att deras mörkaste hemligheter ska bli allmän egendom.

När jag skriver detta är 33 352 besökare online på Flashback. Lite mindre än en tiondel av dessa, närmare bestämt 2 985 personer, återfinns på underforumet för vetenskap & humaniora. Av dem är 347 inne på underforumet för psykologi, och av dem är i sin tur 171 personer inne på underforumet för psykisk hälsa. Här tar de siffror Flashback visar upp slut, och allt vi kan göra är att gissa på hur många som läser vissa specifika trådar.

Jag tänker att det är en handfull som läser tråden ”Känner mig jävligt ensam och kan inte släppa allt som hänt.”

”Jag är en tjej i tjugoårsåldern”, skriver användaren och fortsätter: ”I hela mitt liv har jag gjort allt för att folk ska tycka om mig, älska mig och acceptera mig. Trots det har det ofta gått fel.” Hon beskriver sedan ett ganska kämpigt liv präglat av våld, frånvarande föräldrar och självmordstankar. Hon får några svar, litet senare skriver någon i ett inlägg följande: ”Jag finns alltid på PM om du vill snacka eller bara byta tankar.”

Jag har varit en användare av Flashback sedan 2006. Jag har träffat många genom forumet, dels rent privat, över en öl eller på en fest, men också som journalist. 2012 gjorde jag intervjuserien Flashback Talks, där jag mötte tio profilerade användare och diskuterade deras syn på forumet. Och många gånger är det just denna sida som hållits fram: Den öppna platsen för att fläka ut sitt innersta. Platsen där man i kraft av sin anonymitet inte döms.

Flashback är ett av Sveriges största sociala medier, och den första plats många associerar till när ordet ”forum” kommer på tal. Detta innebär att de grupper som samlas där är många, och diversifierade. När man till exempel googlar på ”självmordstankar” är Flashback det första ordet Google föreslår. På sökningen ”jag är ensam och ledsen” är en Flashbacktråd bland de första resultaten. I praktiken är det en plats dit många söker sig i svåra stunder, särskilt när de saknar andra alternativ.

Det är också en plats där många ger uttryck för kolsvart hat. Där många skriver om namngivna personer, kända och okända, med samma frenetiska avsky. Där unga killar och tjejer hängts ut och kränkts, där bilder som aldrig var menade att spridas sprids, där du kan bli expert på saker du inte har att göra med. De som skriver den här sortens inlägg är förmodligen allt från din granne till höga politiker. Ibland är de samma personer som, bara dagen innan, skrivit av sig om hur dåligt de själva mår.

Att granska en plats där det kan finnas makthavare, som kanske begått brottshandlingar eller åtminstone yttrat sig olämpligt och kränkande, är inte bara rimligt – det är precis vad en journalist ska göra 2014. Det är inte det som oroar mig.

När Researchgruppen, en samling journalister och grävare som i flera vändor tillsammans med Expressen offentliggjort sverigedemokratiska politikers näthat, berättade att de nu även har Flashbacks databas med användaruppgifter var det annat som grämde mig. En journalists enda hårdvaluta är förtroendet. Litar inte läsaren på att journalisten kan hantera känsliga uppgifter, och med respekt för människors integritet avgöra vad som passar för publicering och vad som inte gör det, har journalisten ingenting.

Jag har inget till övers för de som använt Flashback som osynlighetsmantel för sitt hat. Men jag kan förstå de som lämnat ut sig själva på Flashback, och nu är oroliga. Jag kan av flera skäl förstå att de inte har förtroende för Researchgruppen, inte känner sig trygga med kunskapen om att deras bekännelser ligger i gruppens händer. Dels har Researchgruppen erbjudit en summa pengar för databasen, vilket kan innebära att den tipsare som vänt sig till dem inte gjorde det för att vederbörande trodde Researchgruppen bäst kunde hantera informationen ­– utan för pengarna.

Men det handlar också om Researchgruppens attityd till informationen. ”Så ni har alltså alla kontouppgifter där?”, frågade det borgerliga magasinet Neos redaktionschef Andreas Ericson Researchgruppen på Twitter när de berättat att de satt på informationen. ”Ja”, blev svaret. ”Varför? Förstår ni inte att ni kan göra människor rädda och oroliga?”, frågade Ericson. Han fick ett kort och kärnfullt svar: ”För att vi kan”. Det är inte ett svar som hade lugnat mig, om jag visste att mina bekännelser stod på spel.

Researchgruppen har visat sig kunna göra publicistiska avvägningar förut. Men det här är inte förtroendeingivande. Det kanske blir publicistik framöver, men just nu låter det inte som publicistik.

Just nu är effekten som detta kan tänkas ha, på dem vars mörkaste stunder nu ligger ute i olika trådar på Flashback, det som bekymrar mig. Kanske blir de så oroliga att de slutar ventilera sina problem på Flashback. Kanske har de sedan inte någon annanstans att göra det. Vad de då ska ta sig till? Vi vet inte. Det är därför jag beklagar sättet på vilket Researchgruppen inlett denna story. Och det är därför jag hoppas så innerligt att deras sätt att avsluta den blir bättre. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset