"När det gäller medlemsskap i Sverige så finns det ingen ordning alls".
"När det gäller medlemsskap i Sverige så finns det ingen ordning alls".

När det gäller något så grundläggande som själva medlemskapet i den lilla nordliga förening som vi kallar Sverige, så finns det liksom ingen ordning alls, skriver Jacob Bursell.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Opinionsanalytikern David Ahlin skrev en tankeväckande artikel i Sydsvenskan. Det var den 3 december, och kolumnen handlade om att invandringen till Sverige har förändrat befolkningen i grunden. Och sedan frågade han sig om den utvecklingen verkligen har haft folkets stöd.

Men majoritetens tyranni blir inte lika kul när vi talar om beslut som inte kan spolas tillbaka

Jag tycker artikeln var intressant, eftersom jag har funderat på precis samma fråga. Demokrati handlar ju om majoritetens tyranni. Det ligger i hela konceptet att upp emot hälften av invånarna alltid är missnöjda. Sedan är det en sak att vara missnöjd över att skatten är hög eller orättvisa betyg.

LÄS MER: Jacob Bursell: Vi borde göra Västerås till ett bostadsexperiment

Det är dock beslut, eller bristen på beslut, som i stor utsträckning går att reparera. Men majoritetens tyranni blir inte lika kul när vi talar om beslut som inte kan spolas tillbaka. Typ utförsäljning av allmännyttiga bostäder. Privatisering av apotek. Då är det i praktisk mening inte möjligt att ångra besluten.

Minoriteten får aldrig någon ny chans, vilket man tycker borde kräva ett särskilt försiktigt handhavande. Den här problematiken har ju ofta föreningslivet hanterat på ett bra sätt, genom att i särskilt ömmande eller omstörtande beslut kräva kvalificerade majoriteter, eller flera på varandra följande beslut. Samma sak gäller för grundlagsändringar i Sverige.

Och det kanske är så demokratins kvarnar bör mala ibland: långsamt. Men beslutet om den förvånansvärt snabba omstöpningen av den svenska befolkningen har liksom inte ens haft karaktären av ett beslut. Det har snarare bara hänt, som om vi talade om något slags väderfenomen som vi möjligen kan förhålla oss till, men inte i grunden påverka. Varför? Vi har i Sverige ändå en hyfsat stark tradition av att förhålla oss rationellt till politiska utmaningar.

LÄS MER: Jacob Bursell: Varför existerar religiösa friskolor?

Vi kan, åtminstone fram tills nu, enas över politiska gränser. Svåra frågor lyckas vi ofta mala sönder i offentliga utredningar. Men när det gäller något så grundläggande som själva medlemskapet i den lilla nordliga förening som vi kallar Sverige, så finns det liksom ingen ordning alls. I dag har var femte svensk utländsk bakgrund, och många i kulturer som kontrasterar bjärt mot den svenska.

Det är möjligen helt i sin ordning, men finns det någon idé här om hur stor den andelen ska vara i framtiden? Eller ska vi bara vänta och se hur det blir?

Jacob Bursell, ekonomijournalist på Kapitalet.se.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset