Vad sägs om en liten översyn av det skattefinansierade 2018.
Vad sägs om en liten översyn av det skattefinansierade 2018.

Tänk om man kunde fråga sig vad som verkligen skapar värde för den svenska skattebetalaren, och sedan försöka stryka en del av det där andra ur den offentliga produktionen, skriver Jacob Bursell.

En del brukar ju inleda ett nytt år med lite nya ambitioner, och helt impopulärt är det inte att försöka lägga av sig ett kilo eller två. Inte tvångsmässigt, utan för att det bara är lite sunt.

Tänk om man kunde göra detta till ett kollektivt projekt, men i en lite mer symbolisk bemärkelse? Nyligen gjorde jag ett radioprogram om ”lean”, managementfilosofin som föddes när Toyota tog sig igenom krisåren efter andra världskriget. På pappret är det precis lika banalt som det brukar kunna bli i näringslivets självhjälpsmanualer: ta reda på vad som verkligen skapar värde för slutkunden, och stryk allt i produktionen som inte bidrar till det målet. Det omvända låter ju korkat.

Men tänk om man kunde fråga sig vad som verkligen skapar värde för den svenska skattebetalaren, och sedan försöka stryka en del av det där andra ur den offentliga produktionen. Nu finns det ju en hel politisk skola med den här inriktningen, en skola som dock inte är överdrivet framgångsrik i opinionen. Men man behöver väl inte vara anarkoliberal eller ens måttligt frihetlig för att då och då ställa sig frågan om det inte stramar lite väl runt midjan?

LÄS MER: Jacob Bursell: Skatteplanering – vi ägnar oss åt det för att vi gillar pengar

Bara som en liten rimlighetskontroll? Nu förväntas jag förstås nämna ett exempel och därigenom blotta min egen läggning. Men ta en institution som Dramaten. Vacker att titta på, förvisso. Men efter ”me too” framstår den också som ett arbetsmarknadsprogram med ett smalt produktutbud och dålig kamratanda. Varför förväntas inte teater av alla tänkbara underhållningsgenrer stå på egna ben? Och låt gå för att utbildning är en grundbult i samhället, men tittar man i kurskatalogerna på svenska studieförbund så känns det inte direkt som att nationalstaten står och faller med deras eventuella verksamhet och fortlevnad.

Snart förväntas till och med Christer Björkman och hela melodifestivalen finansieras av skattebetalarna. Jag menar, väg det här mot att folk inte får sjukvård i tid. Eller att det tar polisen två månader att få tillbaka provsvar från Nationellt forensiskt centrum.

Kommer allt till kritan vill man gissa att de flesta föredrar en polisman framför en Kulturman. Så vad sägs om en liten översyn 2018? Det kanske inte ens behöver bli politik av det hela? Vi kanske bara kan plocka fram stegräknaren.

LÄS MER: Jacob Bursell: Lånekarusellen är en ny början

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset