Jacob och Saymom Neves hoppas att fler länder öppnar upp för samkönade par att adoptera.
Jacob och Saymom Neves hoppas att fler länder öppnar upp för samkönade par att adoptera.

Makarna Jacob och Saymom Neves, 30, blev 2015 det första svenska homosexuella paret som fick medgivande till en utlandsadoption. Men något barn har de inte fått än. ”Det verkar helt omöjligt”, säger Jacob Neves.

Det var i oktober 2015 som Jacob och Saymom blev beviljade en så kallad enskild adoption från Brasilien, vilket bland annat Metro uppmärksammade.

De hade tur. För att göra en enskild adoption, som innebär att man adopterar utan förmedling via en adoptionsorganisation, krävs det särskilda skäl. Ett skäl kan vara att personerna har en koppling till landet de adopterar från.

Saymom är född i Brasilien och har kvar sitt medborgarskap, vilket gjorde så att makarna Neves kunde ställa sig i den brasilianska adoptionskön.

– Det kändes jätteroligt, samtidigt som vi ändå visste att Brasilien inte skulle kunna neka vår ansökan på de grunder vi hade. Men vi vågade inte hoppas på att vi skulle få ett godkännande, så det var jätteroligt och helt underbart när vi fick det. Vi kunde andas ut, säger Jacob Neves.

Nu har Jacob och Saymom varit godkända i över ett och ett halvt år – men än så länge har de inte fått något barn.

– Nu vet vi att det fortfarande kommer vara väldigt svårt. Det är på grund av att vi har en ganska låg ålder, vi vill ha ett barn som är noll till tre och ett halvt år. Och det verkar helt omöjligt, säger Jacob.

– Vi ringer till myndigheterna i Brasilien var sjätte månad för att höra läget, men de säger hela tiden att vi ska höja åldern, men det är inte aktuellt för oss just nu, fortsätter Saymom.

LÄS MER: Jacob och Saymom, 29, är det första gayparet som fått utlandsadoptera

Att makarna Neves adopterar utan förmedling via en organisation har resulterat i att de har fått sköta allt pappersarbete och byråkrati med de brasilianska myndigheterna helt själva.

– De kräver lite mer i Brasilien än i Sverige också, det är en helt annan byråkrati. Dessutom är de inte speciellt bra på att svara och återkoppla, du går runt och väntar på svar. Vi måste vara på hela tiden, säger Saymom.

Eftersom processen varit så långdragen, och de inte fått några indikationer på att ett barn är på gång, försöker Jacob och Saymom leva som vanligt och inte tänka på det.

– Det blir så jobbigt i längden att tänka på det för det är något som vi vill ha så mycket. Jag blir ledsen när vi pratar för mycket om det, säger Jacob.

Anledningen till att Jacob och Saymom gjorde en enskild adoption och inte gick via någon adoptionsorganisation är att Adoptionscentrum, som är Sveriges största förmedlare av internationella adoptioner, inte arbetar aktivt för homoadoptioner.

När Jacob och Saymom påbörjade sin process såg de en enskild adoption som deras enda val om de ville ha ett barn från utlandet.

– Vi hoppas att det öppnar sig i fler länder, och att svenska adoptionsorganisationer samarbetar med de länderna, så att det blir lättare för samkönade par att välja i framtiden, säger Saymom.

Att starta en ny process med ett annat land är dock inte aktuellt för Jacob och Saymom.

– Det är för mycket arbete och känslor, samtidigt som det kostar en del. Men vi vet att vi kommer få ett barn från Brasilien om vi höjer åldern. Vi är 30 år nu, och just nu känns det inte rätt att adoptera en 6-7-åring. Men om det hinner gå fem år, och det är vår ända utväg, då höjer vi åldern, säger Jacob.

Anna Taxell är regionansvarig för Sydamerika på Adoptionscentrum. Hon berättar att Adoptionscentrum i dagsläget samarbetar med två länder som har en lagstiftning som tillåter adoption för samköniga par: Colombia och Sydafrika.

Colombias nya riktlinjer om att samkönade par kan ansöka om adoption på samma förutsättningar som heterosexuella par kom i april 2016.

I Sydafrika finns det andra faktorer som spelar in.

– Där är det inte bara organisationen som är med och bestämmer vem som ska matchas med vilket barn, där bestämmer den biologiska mamman också. Utifrån kulturella perspektiv har det funnits fall där exempelvis en biologisk mamma tänkt att deras barn ska få en mamma och en pappa, eftersom de inte är vana med något annat. Vi kan inte påverka hur de resonerar, säger Anna Taxell.

Varför söker ni inte aktivt samarbete med länder som tillåter samkönade par att adoptera?

– Vi inleder inte samarbete med länder för att det finns ett behov i Sverige. Vi samarbetar med länder som har ett behov av adoptivfamiljer. Oavsett vad det handlar om är det vår policy. Vi tar inte initiativ om det inte finns behov i länderna. Det ska också finnas en lagstiftning som fungerar och möjliggör internationella adoptioner.

LÄS MER: Glädjebeskedet: Nu är de godkända för adoption

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset