Att behöva fly från krig två gånger i sitt liv borde ingen människa behöva gå igenom. Folk som trodde att äntligen är freden här. Äntligen har Libanon kommit på fötter igen och äntligen kan vi börja leva.
Sedan small det. En helikopter syntes i luften och fyrverkerier, skottlossning och glädjerop hördes ända upp till kullen där jag jobbade med hundarna. Min mobil ringde och det var min kusin. ”Nabila, Hizbollah har kidnappat två israeliska soldater. Om Israel attackerar Beirut kommer platsen där du är att vara den första som bombas. Åk därifrån nu!”

Jag skulle dit på semester. Mitt enda problem den första veckan var hur man skulle kunna hålla kvar solbrännan längst. Jag skulle dit för att jobba med gatuhundar och hälsa på släkt, men kom hem som flykting från mitt eget land, ännu en gång.
Samtidigt som jag är lättad över att ha kommit hem så kan jag inte hjälpa att jag känner skuld. Skuld över allt och alla som jag lämnar kvar. ”Men vad ska du kunna göra där? Du kan inte stoppa kriget, Nabila”, säger folk till mig. Det är sant. Jag kan fan inte stoppa kriget och det gör mig arg och besviken på mig själv. För jag vill vara en del av lösningen och inte problemet.

Och frågan är: Vad ska vi göra nu? Ska vi sitta och vänta på att FN sammankallar sin diskussionsgrupp för att sitta och förhandla i flera veckor medan folk dör?
Min mormor sitter i ett skyddsrum i Burj Brajne, en förort till Beirut där man just nu bombar som mest. Hon vill inte lämna sina barn trots att hon har uppehållstillstånd i Sverige och skulle kunna åka med bussarna som tog oss hem. Hon vill inte ens lämna sitt område och åka till de lugnare delarna i landet. Hon sitter med händerna i kors och säger: ”Om jag dör är det Guds vilja.”
Min väns hus har bombats sönder eftersom det låg i ”fel” område. Han har ingenting att återvända till när kriget väl är slut.  
Egentligen skulle bara Hizbollah drabbas av Israels hämnd. Men Hizbollah har inte fyra miljoner anhängare. Majoriteten av libaneserna vill inte ha krig, men ändå är det alla som får stå till svars för vad en liten grupp gör. Faktum är att i många delar av landet svär man åt både Hizbollah och Israel i samma mening.

Det är äckligt hur snabbt man vänjer sig vid krig. De första dagarna när de bara bombade på nätterna var vi jätterädda. När bombningarna började låta på dagarna ryckte man till lite, för att sedan fortsätta prata om annat.
Ingen är ovan. Alla vet exakt vad de ska göra, vart de ska gå och inte gå och hur de ska bete sig. När bomberna faller säger folk ”ja, nu håller de på igen” och slår på nyheterna för att se var de slagit ner. Vissa ungdomar åker till platsen för att ta kort eller ta med sig delar av raketerna hem.
Jag ville verkligen inte åka hem, fastän jag inte vet vad jag skulle kunna göra där. Men vad jag än hade gjort skulle det ha känts bättre än att bara skriva en kolumn i en tidning långt borta i väst. Att känna sig hjälplös är den absolut värsta känslan.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset