Fanatism är den desperates sätt att försöka dölja det faktum att han själv är helt tom. Att han faktiskt inte alls tror på sin ideologi, skriver Lisa Magnusson.
Fanatism är den desperates sätt att försöka dölja det faktum att han själv är helt tom. Att han faktiskt inte alls tror på sin ideologi, skriver Lisa Magnusson.

Alla reagerar olika på sådana här fasor. Själv jobbar jag mycket med trots. Är jag rädd? Ja. Men fan heller att jag tänker låta det begränsa mig, skriver Lisa Magnusson.

Hur rädda ska vi egentligen vara? Den frågan verkar alla ställa sig nu. Terrordåd är överlag ovanliga i Sverige, men inte något nytt. Vi har drabbats förut. De senaste decennierna har gärningspersonerna hetat saker som  Peter, Taimour, Anton, och ja, de har slagit oss som samhälle till marken. Men varje gång har vi lika självklart rest oss. Det har aldrig varit fråga om att vi kanske inte skulle kunna fortsätta. Så kommer det att bli även den här gången.

Till skillnad från vad som framgått i offentligheten är Sverige nämligen inte en nyligen förlorad oskuld som står där med blodiga vita lakan. Sverige förlorade inte sig självt i fredags, det var inte ett annat land och en ny tid vi vaknade till i lördags. Som nation är vi sega och starka.

LÄS MER: De upplevde skräcken på nära håll – nu är de tillbaka på jobbet

I Aftonbladet menade Lena Mellin att bara idioter kommer leva på som vanligt, att ”det bästa man kan göra i dagens folksamlingar är att antingen helt undvika dem. Eller snegla sig misstänksam omkring.”
Det är klart att det är lätt att snegla sig misstänksam. Men ingen borde något just nu. Det är lika orimligt att kräva att folk ska vara rädda som att kräva att de bara timmar och dagar efter dådet ska förmå att enas i kärlek.

Alla reagerar olika på sådana här fasor. Själv jobbar jag mycket med trots. Är jag rädd? Ja. Men fan heller att jag tänker låta det begränsa mig. För terrordåd är skrämmande med sitt förakt inför människoliv, med stumheten bakom. Men den stumheten är också väldigt talande.

LÄS MER: Cissi Wallin: Sluta läxa upp andra i hur de ska sörja

Fanatism är den desperates sätt att försöka dölja det faktum att han själv är helt tom. Att han faktiskt inte alls tror på sin ideologi. Vad är det till exempel för gud som behöver hjälp med att genomföra sitt gudsuppdrag om vem som ska dö och när? Det låter inte som en allsmäktig, stark gud utan snarare som en tynande, vacklande maffiafarfar. Vilket kanske förklarar varför de som sluter upp bakom denne gudfader påfallande ofta är småkriminella som inte kan något om religiösa skrifter.

Och nog är det väl talande att Anders Behring Breivik lade flera år på att planera ett massmord på barn in i minsta detalj, och uppenbarligen också lade mycket möda på att posera för sitt ”pressfoto”, samtidigt som själva hans vitmaktmanifest var ett pinsamt klipp och klistra-hafsverk. Han togs levande, precis som terroristen  i Stockholm vars namn jag redan glömt.

Låt mig gissa: Terroristen från Drottninggatan kommer bli en sådan som sitter isolerad av säkerhetsskäl resten av sitt liv och ägnar sin tid åt att klaga på att det är synd om honom för att fängelsematen är för äcklig och dessutom serveras i alldeles för små portioner. Alla som har med honom att göra kommer att hantera honom som om han vore giftig, och om han någonsin får smaka på någon sorts relativ frihet som i att han får träffa andra fångar oövervakad så kommer han genast bli grovt misshandlad. På så vis har han redan dömt sig själv till ett fruktansvärt straff: att leva i en terrorists andefattiga huvud.

Plus: Civilsamhället. Så vackert det är ändå.
Minus: Vad sysslar Anna Kinberg Batra med?  Bara dagar efter terrordådet i Stockholm började hon twittra som om problemet vore asylsökande, som om terrorister inte fanns i alla former och färger.

Lisa Magnusson

LÄS MER: Sluta antyda att alla papperslösa är potentiella terrorister

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset