NINA ÅKESTAM: Förra veckan hade jag lyxen att dela föreläsningsscen med nationalekonomen Jesper Roine. Jesper är docent på Handelshögskolan i Stockholm, forskar om inkomst- och förmögenhetsutveckling och har skrivit boken Thomas Pikettys Kapitalet i det tjugoförsta århundradet: sammanfattning och svenskt perspektiv. Jesper kan alltså en hel del om ekonomi, och i hans 20 minuter långa presentation var det en sak som stod ut. Han sa inte att den förra regeringen var en jämlikhetskatastrof. Eller att Anders Borg är ett geni som idiotiska svenska väljare nu har röstat bort. Han efterlyste något så osexigt som nyansering. ”Jag önskar att det inte behövde handla om att allt ska omfördelas eller att inget ska omfördelas,” sa Jesper, och publiken fattade typ ingenting. 

För är det något vi har lärt oss av de senaste månadernas debatt, så är det att nyansering är förbaskat ointressant. Antingen har vi haft åtta förlorade år, som nu vänder eftersom alla barn under arton får gratis medicin i nya budgetförslaget. Eller så har allt fram till nu varit helt perfekt, men nu är vi på väg in i katastrof och mörker eftersom miljöministerns man målade hennes båt med giftig bottenfärg. 

Visst, det är klick- och åsiktsjournalistik som säljer. Ska folk orka ta sig igenom en artikel på smartphonen medan de småjoggar mellan barnhämtning och yogapass finns det inte tid för å ena sidan och å andra sidan. Problemet är ju bara att den typen av resonemang gör politisk journalistik helt överflödig. Vill jag ha en ensidig analys baserad på löst tyckande behöver jag inte läsa något alls. Det räcker att lyssna på bussgrannarna eller slå mig ner framför SVT Debatt eller kolla Facebookuppdateringar från folk jag pluggade med. 

Verkligheten är nästan aldrig enkel. Det fanns för- och nackdelar med den förra regeringens politik och den finns för- och nackdelar med den nuvarandes. De för- och nackdelarna är inte alltid helt tydliga när man är mitt inne i något och ibland är de inte ens tydliga i efterhand. Det är tråkigt och jobbigt och inte så klickvänligt, men det är sanningen. Och även om det känns bra i stunden att dela vidare en artikel som i upprört tonläge menar att det är pinsamt att vara svensk när Stefan Löfven framträder i på toppmöten, så löser det ingenting på riktigt. Politik handlar inte om svart eller vitt. Det handlar om en evig geggig gråskala av åsikter och problembeskrivningar och lösningar, och det är först när vi accepterar det som vi kan rita om den gråskalan i en bättre nyans. Det begär jag inte av hobbydebattörer på Twitter. Men jag begär det av Sveriges politiker. Och jag begär det av vår samlade kår av krönikörer och ledarskribenter, för annars har vi ingen anledning att gå till jobbet över huvud taget. 

Hiss: Johan Wirfält. Journalist som aldrig ryggar för att vara tveksam. 

Diss: Klassförakt. Allianssympatisörer som envisas med att kalla vår statsminister för ”svetsarn” och liknande är så sjukt mycket mer pinsamma än politiker som klantar sig.  

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset