DENISE RUDBERG
Författare

Familjen och jag har varit i Spanien. Den sista dagen låg jag och slöplaskade ute i vattnet med barnen och tittade förstrött på övriga strandgäster.
En liten flicka kastar sand på sin mamma. Jag ler och tänker på vad som utspelade sig just vid våra egna solstolar bara någon timme tidigare. Sen slutar jag att le. Mamman ger dottern ett slag i ansiktet. Dottern ryggar till, men ger sig inte. Hon slår tillbaka. Mamman flippar ur och ger dottern ett flertal örfilar. Den hårdhänta behandlingen till trots kastar flickan ytterligare ett par nävar med sand på den alltmer uppretade mamman. Det hela avslutas med att flickan bärs till solstolen och får sig en omgång smisk på rumpan liggandes över sin mammas knä.
Jag ryser till där ute i vattnet och håller ett hårdare tag om min dotter. Sonen frågar vad som hände.
– Det var en mamma som slog sin lilla tjej.
– Men det får man väl inte göra? Man får väl inte slå barn?
– Nej, det får man inte.
– Men varför ringer vi inte polisen? Mamma, varför sa du inte till henne? Den där flickan kanske har jätteont?

Sonen tittar uppfodrande på mig och jag mumlar något om att vi måste gå upp från vattnet nu annars så blir vi blåa. (Säkert rimligt i ett 30-gradigt vatten …)
Resten av dagen präglas av händelsen. Jag får inte bort bilderna från näthinnan och under natten sover jag oroligt. Under flygresan hem nästa dag inser jag följande:
Jag borde ha rusat upp ur vattnet som en uppretad krokodil och vrålat åt den idiotiska mamman som slog sin dotter. Frågat vad tusan hon höll på med och ställt till ett jäkla liv. Agerat helt enkelt.
Men jag är feg. Feg och bekväm. En person utan civilkurage.
Gårdagen tillbringade jag och barnen på en strand här ute i den idylliska förorten. Plötsligt utbröt full hysteri bland alla barnfamiljerna. En svanfamilj hade gjort entré och två vuxna svanar med sina ungar simmade in bland alla barn. De flaxade med sina enorma vingar, väste hotfullt och högg omkring sig.

En man i femtioårsåldern går beslutsamt fram med armarna bestämt i kors. (Alla vi andra tryckte skräckslagna ihop oss uppe bakom klipporna.) Svanarna väser och flaxar, men han står iskallt kvar och föser bara lätt med handen för att visa att de ska ge sig av. Efter fem minuter simmar de vidare.
Kanske kan det tyckas som en banal händelse. Men den handlade om just det som jag och många andra saknar. Civilkuraget. Att ingripa när man inser att någon eller några i ens omgivning befinner sig i fara. Mannen visste uppenbarligen hur ett par ilskna svanar skulle tas och gjorde en stor insats.
Jag ser det som sommarens lektion i civilkurage och har lovat mig själv att sluta upp att vara feg och bekväm. Fast skulle svanarna komma tillbaka kan ni ju glömma att jag ställer upp, jag tycker svanar är skitläskiga … 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset