jag har allergi mot kollektiv igenkänning
jag har allergi mot kollektiv igenkänning

”Apropå Ramadan. Det här med att kvinnor ska svepa in sig i ambulerande enmanstält. Hur tänkte Allah då? Är islam en sorts scoutrörelse?” Ett mycket roligt skämt, vidhåller författaren och komikern Jonas Gardell, och försvarar sig med att man måste få skoja om muslimer, att detta att INTE skoja faktiskt är att stänga muslimer ute, göra dem till främmande andra. Ambulerande enmanstält. Humorn ligger här i en liknelse som är tänkt att vara fyndig, men mest av allt låter det som den sorts trötta putslustighet en så kallad invandringskritiker skulle häva ur sig i en föraktfull monolog om ”kulturberikare”: Ja, och så har vi ju de där ambulerande enmanstälten, är islam en sorts scoutrörelse eller?

Jag är överlag svårt allergisk mot kollektiv igenkänning – män är si, kvinnor så. Även när den kollektiva igenkänningen är tänkt att befästa positiva egenskaper ger den mig utslag, typ: Italienare är passionerade och älskar livet mycket mer än vad svenskar gör. 

Problemet med den här sortens uttalanden är att de befäster ett vi och ett dem, att den klistrar på människor etiketter och presenterar dem som fakta som det är tänkt att vi sedan ska samförståndsmysa över. Det är så fattigt. Lika svårt har jag att förstå stora delar av den debatt som i sommar har förts kring vem som egentligen får yttra sig om vad. I Aftonbladet skriver Lidija Praizovic att det bästa en vit svensk kan göra just nu är ”att låta bli att ta upp den antirasistiska klasskampsmegafonen och bröla”. Att människor kan behöva egna rum för att diskutera gemensamma erfarenheter är självklart, men enligt Lidija Praizovic bör till exempel jag alltså inte ens försöka kämpa för det jämställda samhälle jag tror på, för jag har fel hudfärg. Resonemanget vittnar om en kolossal undervärdering av människors förmåga till empati och solidaritet med andra, och får till konsekvens att vi alla sjunker ännu djupare ner i attribut som egentligen inte säger något om oss.

Det finns i mina ögon bara en situation där det är konstruktivt att se till faktorer som etnicitet, klass och kön, och det är när man vill komma åt strukturell diskriminering. Om till exempel en vit medelklassman och en svart arbetarklasskvinna lämpar sig på pricken lika bra för ett visst jobb, och alla andra på arbetsplatsen är vita medelklassmän, så kan det vara en god idé att anställa kvinnan. Inte för att hon i egenskap av svart, arbetarklass och kvinna skulle bidra med ett visst exotiskt perspektiv, utan för att motverka att man stänger ute personer av annan bakgrund än man själv. Det är inte kvotering, utan tvärtom att upphöra med kvotering. 

I alla andra sammanhang kan det nedärvda som definierande utgångspunkt inte bli annat än inhängningar, fängelser.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset