Jag är sämst. Jag står i Humlegården i två plusgrader och fyra lager kläder och jag är verkligen sämst. Jag är med på ett uteträningspass som det nya projektet Girls Wellness Academy arrangerar, och det hela är menat att peppa kvinnor att träna utan prestationshets. Jag är där själv och alla andra är där två och två. Jag är den enda som inte har den rätta utrustningen, alla andra har funktionsplagg och pulsklockor och sådana där armband som man har mobilen i.

Och så drar det igång. Vi ska stå två och två och göra plankan och upphopp om vartannat. Efter ungefär en minut börjar små svarta prickar springa framför mina ögon och jag får kapitulera, gå åt sidan och ta en paus. Här känns nivån på min värdighet ungefär lika låg som armhävningarna som alla andra astränade tjejer klarar av att göra.

Men så händer något. När jag går tillbaka har alla insett att jag är skitdålig och därför börjar alla peppa mig. Vi springer en stafett och jag är segast och sinkar mitt lag men det spelar ingen roll, de vrålar "bra" och "snyggt" och "nu kör vi" och jag går plötsligt från att vara Sanna Kallur i Peking 2008 till att bli Charlotte Kalla i Sotji 2014. Jag är kassast i världen och queen of fucking everything på samma gång, och det är precis det här som är anledningen till att träning i vuxen ålder inte ens är jämförbart med skolidrott.

Hade detta pass varit i skolan hade jag skolkat, för som fjortonåring hade jag tillräckligt mycket självrespekt för att inte utsätta mig för att idrotta med hockeykillar i Jofa-overaller som verkade ha kollektiva tvångstankar om att spotta snus var femte meter de flyttade sina storlek 46-fötter. Men nu är jag tjugotvå och det finns något befriande i att träna, och det beror på att jag nästan alltid tränar med enbart tjejer.

Jag hade så svårt för idrottstjejer i skolan. Jag klarade inte av deras ”kom igen nu brudar!” och ”finns höger!” (alla som vrålar fack-sport-termer på idrottslektioner måste sansa sig), fixade inte deras ”Problem Med Ett Knä” som ALLA sporttjejer ALLTID hade och ALDRIG specificerade mer än så, orkade inte höra deras frågor om huruvida man fick springa i skogen istället för på asfalt på orienteringen ”för det är bättre underlag där”.

Men nu har något hänt. Jag känner mig som en av dem. Vi jobbar tillsammans. Vi bär bokstavligt talat varandra. Vi håller upp varandras fötter när vi ska träna baksida lår, vi säger "oj gud, förlåt" när vi råkar springa in i varandra och vi håller varandras händer när vi gör benböj i ring.

När jag vinglar hem har jag fått en ny tro på att feminism och träning visst går att passa ihop. Jag har varken funktionsplagg eller pulsklocka, men jag har systerskap.

+ Petra Mede briljerade verkligen på Guldbaggegalan!

- Skid-VM i Falun betalar inte musikerna som spelar live. Moget.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset