Jag stod i duschen häromveckan och jag råkade känna någonting som jag visste inte skulle vara där, nämligen en knöl. Och som om det inte var nog så blev oron större när den befann sig i mitt högra bröst.
Jag intalade mig själv att det inte var någon fara alls, som om jag verkligen visste, men jag ringde vårdcentralen och jag skulle bli uppringd senare under dagen.
Just som de ringde satt jag på en fullpackad spårvagn, och jag som själv inte invigt c-ordet i min mun än hade absolut inga planer på att prata om det inför främmande människor på en spårvagn.
 Jag säger att jag inte kan prata om det nu. ”Nä, men du vet, jag kan ju inte hjälpa dig om du inte säger vad det är för fel på dig”, svarar hon irriterat. ”Jag vet, men jag kan bara inte”, svarar jag förtvivlat.
Jag ringde senare igen och frågade om en hälsoundersökning, för jag kunde fortfarande inte prata om knölen. ”Vi gör inte sådant här. Då får du gå till Cityakuten”, svarar sköterskan i telefon. ”Me... men jag har en knöl!” svarade jag snabbt och kände hur allting bara föll ihop framför mig.

Jag fick komma på undersökning där doktorn klämde och frågade om någon i min familj tidigare haft ”bröstkomplikationer”, som hon så fint uttryckte det för att undvika c-ordet.
Jag svarade nej och hon sa att det kunde vara en
cysta, men skickade mig till mammografienheten för säkerhets skull.
Jag är inte en person som direkt uppskattar sjukhus, så min trogne vän hängde med (som sedan för övrigt somnade i väntrummet eftersom sjukhusbesök inte tar så kort tid nu för tiden).
Jag fick byta om i ett kalt omklädningsrum och både röntga och kolla brösten med ultraljud. ”Godartad cysta”, säger doktorn. Vid det här laget har jag läst på absolut allt som går att komma över vad gäller både cancer och cystor, så att jag skulle kunna börja jobba som doktor själv. Först då släppte ett tryck som legat över mig i flera veckor och jag kunde efter en spruta som tog ut cystan gå hem med ett litet plåster.
 

 På väg hem började jag tänka på alla kvinnor och män som varje år drabbas av cancer. När tv och tidningar tidigare hade cancerkampanjer och galor klickade jag bort det för att det absolut inte berörde mig. Det gör det egentligen inte nu heller. Fast på ett sätt gör det det.
Jag kanske behövde den här cystan för att inse hur stor och kraftfull denna sjukdom verkligen är. Det är bara synd att människor funkar så. Att man bryr sig mest när man själv blir drabbad på något sätt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset