”Hur gör du när du skriver en bok? Skriver du från sidan 1 till 100 bara?” frågade en kompis.
Ja, vad svarar man på det? Jag trodde inte att jag skulle klara av att skriva min senaste bok, ”Kärleksbarnet”, över huvud taget. Och jag trodde inte att någon skulle orka läsa den.
”Det är väl ingen som vill läsa om så mycket elände”, sa jag. ”Jo, men ser du det tror jag att det är”, sa min förläggare.
Hon hade läst mina krönikor här i Metro och frågat mig om jag inte kunde skriva en roman om min uppväxt som alkoholistbarn.

Så jag satte mig ner och skrev. Nej förresten, det gjorde jag inte alls. Jag gjorde precis allting annat. Jag rensade på vinden. Jag sorterade kläder och klistrade in alla gamla foton och gick igenom lådor jag ärvt efter min pappa och sysselsatte mig med precis vad som helst för att slippa sätta mig och skriva.
Jag ville verkligen inte återvända dit, till 70-talet och Ribevägen 11 i Malmö. Jag ville inte minnas hur det var att aldrig veta om min mamma skulle vara nykter när jag kom hem. Jag ville inte gå tillbaka in i den där lägenheten och känna lukten av utslaget vin, urin och spyor. Och jag ville inte minnas de där konstiga människorna de tog med sig hem, mamma och pappa.
Men något hände när jag fick barn. Plötsligt förstod jag hur oerhört sårbara de är, hur beroende de är av sin mamma och pappa. Hur hela deras tillvaro hänger på att det är två kloka och nyktra människor som tar hand om dem, som kan tyda deras signaler och ge dem det de behöver.
Jag såg mig själv i mina barn. Minnesbilderna ploppade upp som pop-up-fönster. Så där liten var jag när min mamma försökte ta livet av sig första gången. Så där liten var jag när hon tog min hand och brände den på spisen. Så liten var jag när de separerade och pappa var så förtvivlad att han körde rakt in i en bergvägg. Så där liten och utlämnad var jag.
”Du var ett kärleksbarn”, sa mamma.
Jag undrade så mycket om min mamma. Hur blev hon så trasig? Vad var det som hade hänt i hennes barndom, det där som ingen längre ville tala om? Och hur kom det sig att hon kunde ligga död i tre månader utan att någon saknade henne? Hur dog hon? Var det självmord? Var det i så fall mitt fel?

När jag äntligen satte mig ner och skrev gick jag sönder. Jag gick sönder varje dag, och ibland när min man kom hem kunde jag inte ens tala. Han fick sopa upp resterna av mig.
Hade jag kunnat skriva boken om mina föräldrar hade levt? Nej, det tror jag inte. Då hade jag fortfarande varit alldeles för orolig för hur de skulle ha tänkt och mått – precis som vilket alkisbarn som helst.
”Nu har boken kommit. Hur känns det?” frågade min förläggare häromveckan.
”Jag vet inte.”
Det hade hänt så mycket sedan boken skrevs. Jag hade gift mig, flyttat och fått ett barn till. Hon lovade att buda över boken.
När jag fick den i min hand sjönk jag ner på köksgolvet och grät. Jag klarade det.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset