I över 20 år har jag producerat TV och skrivit artiklar om allt från mord och organiserad brottslighet till rättsövergrepp och statliga grundlagsbrott. En av de företeelser som brukar ge mest respons är dock – parkeringsböter! Förra veckan lyfte Metro fram problemet med oseriösa parkeringsbolag och reportern Leif Oldenburg vittnar om den skörd av e-mail och telefonsamtal som strömmade in till redaktionen.

I grund och botten handlar det om att vanliga människor känner sig orättfärdigt behandlade, att ”straffet” inte står i rimlig proportion till gärningen och att man känner vanmakt inför det maktspråk som man möts av när man försöker få rätt. Att parkeringsbolag och kommuner visar sig använda både ohederliga och olagliga metoder i sin jakt på p-böter gör givetvis inte saken bättre.

Problemet är att felaktigt bötfällda bilister inte vet vilka regler som gäller och att de dessutom är livrädda för att hamna i domstol. Detta utnyttjas ymnigt av dem som håvar in pengarna och därför kan p-terrorn fortsätta som mångmiljonindustri för kommuner och privata bolag. Att gå till domstol är dock, för att använda ett bibliskt uttryck, att vara salt i förruttnelsen. Domstolarna är nämligen stenhårda när det gäller felaktigt utfärdade p-böter och exemplen är många.

I mitten av nittiotalet påtalade jag att hela Stockholms innerstad var olagligt skyltad. Det så kallade zonparkeringsförbudet innanför tullarna (som sedan togs bort) var både obegripligt och olagligt utmärkt med vägmärken.

Felet hade funnits sedan 1967 och totalt handlade det om parkeringsböter för över en miljard kronor. Mitt påstående möttes av arrogans från både jurister och politiker i stadshuset men när jag drev ett pilotfall till domstol så gjorde domarna i både tingsrätten och hovrätten skäl för sina avlagda eder. Jag vann i bägge instanserna.

I ett annat prejudikat från nittiotalet fick en före detta kommunjurist rätt mot ett privat parkeringsbolag i både tingsrätten och hovrätten.

Domen är väldigt tydlig med att parkeringsbolagen är slaviskt bundna till att följa de exakta föreskrifter som finns när det gäller skyltarnas placering. Och så sent som förra året satte hovrätten ner foten rejält i samband med att en juridikprofessor vann ett mål som gällde kommunernas ovillkorliga skyldighet att märka ut sina parkeringsbestämmelser på ett begripligt sätt.

Något utrymme för felmarginaler existerar alltså i princip inte. Ändå betalar människor och knyter handen i fickan. I den nitiska värld av paragrafrytteri och måttstocksjournalistik där kommunerna och parkeringsbolagen sätter agendan finns det dock ingen anledning att låta udda vara jämnt. Själv har jag därför alltid med mig ett måttband i handskfacket.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset