Dagen efter riksdagsvalet skrev jag i Metro att det finns en enda man som skulle kunna reda ut ett så kaotiskt valresultat: ”Stefan Löfven, som ju inte är någon konfrontationspolitiker, utan en fackföreningsman som är van vid att samarbeta med alla.” Jag lade i och för sig till att det är ”ett recept för kaos och nyval”, men jag trodde att mästerförhandlaren Löfven hade störst chans att mildra det. 

Sällan har jag fått äta upp mina ord så snabbt. Löfven har sagt sig ha fler utsträckta händer än en indisk gud, men som en vän till mig konstaterar verkar han snarast ha förläst sig på raggningsmetoderna i boken ”The Game”. Man ska enligt dem inte vara charmerande, utan tala om hur bra man själv är och närmast förolämpa den man attraheras av (”du snackar väldigt mycket”, ”du har nåt mellan tänderna”). 

Löfven började med att bryta gamla blocköverskridande överenskommelser, och tar varje tillfälle att berätta att allianspartierna vill göra om landet till en kloak, innan han frågar om de vill följa med honom hem. Det är en utsträckt armbåge, som betyder att han kräver att de ska ge upp och stödja en politik som han lagt långt åt vänster. 

Även statministerns närmaste partner drabbas av dubbla budskap. ”Nu har vi den här budgeten och det är den vi går till val på”, sade han på en presskonferens 3 december om den rödgröna budget som just röstats ned. För att markera att S och MP gick till val ihop gav han ordet till Gustav Fridolin för att denne skulle berätta ”vad valet faktiskt handlar om”. 

Men efter intern kritik förklarade Löfven den 11 december att ”budgeten är överspelad” och ”man kan inte gå till val på precis den budgeten”. Och S gick till val ensamt. Sen tog det bara fyra dagar innan han tog tillbaka det, och tillsammans med MP-topparna gick till val på en överspelad budget. En lätt förnedrad Fridolin fick påstå att ”Löfven hela tiden varit tydlig och haft samma budskap. Det är medierna som har missuppfattat”.

Skälet till att jag missbedömde Löfven var att jag blandade ihop fackliga och politiska förhandlingar. Jag trodde att om han var bra på det ena borde han vara bra på det andra. Men arbetsmarknadens parter kan förolämpa varandra och hota med konflikt. Att insatserna höjs pressar nämligen fram en förhandlingslösning där båda sidor ger upp gamla käpphästar eftersom båda förlorar på kaos. Löfven har tagit med sig det beteendet in i politiken, men där leder hans hot om kaos bara till ännu mer skäll och ovett, för inget block drabbas av utebliven produktion eller tvingas länsa strejkkassan. Då är det mer lockande att stå fast vid gamla löften. Så nu strejkar svensk politik. Tur att det inte innebär avbrott i samhällsviktig verksamhet som  drabbar tredje part.

+ Rysk finanskollaps 
​ Det kan utvecklas till en farlig situation, men det är åtminstone trösterikt att Putin och hans hejdukar inte längre kan berika sig på röveri och aggression.
 

- Politiska klaner
George W Bushs bror Jeb ställer upp i amerikanska presidentvalet. Snälla, tvinga inte detta hårt prövade folk till ett val mellan ytterligare en Bush och ytterligare en Clinton. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset