Vardagen förvandlades plötsligt till en skräckfilm för oss som bodde i Umeå för åtta år sedan. Som tjej vågade man bara gå ut om man kunde sova över hos varandra eller fick eskort hem av killkompisar.
Taxi var inget alternativ. Om inte killen som körde var Hagamannen så stod han på lur i ens trappuppgång.
Efter att ha råkat utlösa mitt överfallslarm i trapphuset utan att en enda granne kom springandes så gav jag inte mycket för det.
Alla som var korta och hade små fötter var våldtäktsmän och potentiella mördare i våra ögon.
Och jag kräktes nästan av nervositet då det slog mig att min dejt hade små sneakers.
Att jag inte behövde stå på tå för att kunna pussa honom på munnen var ännu värre.
Men han var så vacker och Hagamannen hade ju beskrivits som ”varken ful eller snygg”, intalade jag mig.
Statistiken talar dock för att någon av de minst troliga kan vara min stora skräck.

Aftonbladets Ronnie Sandahl
skrev nyligen att det enda man kan vara säker på är att Hagamannen inte är ensam.
Varken i Umeå eller någon annanstans. Och att alla inte kan vara våldtäktsmän men att våltäktsmannen kan vara vem som helst.
En kompis blev våldtagen på första dejten. En kompis kompis när hon just lämnat en Söderbar.
En granne gick ut för att slänga sopor en kväll. Då blev hon indragen i en bil, försedd med ögonbindel, bortrövad, våldtagen och dumpad i ett dike.
Det är sådant man får räkna med – som tjej.
Jag önskar att jag ska förvandlas till Uma Thurmans rollfigur i ”Kill Bill” och köra en snygg uppvisning i hänsynslöst våld, om det händer mig. Men trots att jag tränar fyra gånger i veckan så är jag bara stark i tjejmått mätt.
Jag är ett lätt byte för vilken kille som helst.
Så det enda jag kan göra är att hoppas på fortsatt tur.

Och fortsätta ligga vaken och oroa mig för vännen som envisas med att gå den ensliga vägen hem från t-banan eftersom jag inte kan tvinga henne att åka taxi.
Om jag får barn någon gång så kan jag ju inte följa efter dem varje sekund som värsta livvakten heller.
Men blir det en eller flera flickor så kommer jag nog att sova väldigt dåligt resten av mitt liv.
Så nej, någon ro får jag inte trots att Hagamannen äntligen har erkänt nu.
Men jag ska inte sticka under stol med att jag kommer fira med champagne den dag han får sin dom.
Trots att det bara dröjer åtta år tills han är ute och biter av öronen på folk igen om han får fjorton års fängelse.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset