När, eller om, man träffar sitt livs kärlek – är det då ödet eller slumpen som styr? Har alla en annan person som det är meningen att de ska leva resten av livet med? En tvillingsjäl, en själsfrände, en soul mate? Någon som man passar ihop med som två pusselbitar?
Eller gäller det bara att vara på rätt plats, vid rätt tid, vara på rätt humör och ha en jädrans tur? Man träffar någon, tycke uppstår, man jobbar på sin relation och lär sig att leva med varandra. Förälskelse är ju ändå en övergående fas, så varför ödsla tid på att hitta sin tvillingsjäl? Han kanske inte ens finns?
Jag vill gärna tro på ödet, även om jag inte vill erkänna det. Det känns så pubertalt. Så Starlet. Men är det så att vissa människor är menade för varandra så tror jag att de hittar varandra. Jag vill tro det i alla fall. För Carrie Bradshaw och Mr Big tog det 94 ”Sex and the city”-avsnitt att inse att de hörde ihop. Eller ja, för Mr Big tog det 94 avsnitt. Carrie visste det säkert långt tidigare.

Fast vad händer om man nu springer på
sin soul mate och man inte fattar det? Tänk om man avfärdar honom för att han inte ser ut som den drömman man har föreställt sig? Han kanske inte alls är lång, mörk och stilig, utan rågblond och lite satt.
Eller tänk om man nobbar en massa superschysta killar bara för att man sitter där och väntar på någon eller något som kanske bara existerar i ens egen fantasi? Jag kan inte låta bli att undra hur man ser skillnad på sin tvillingsjäl och en helt vanlig kille. Finns det några tumregler? Är det något man bara känner på sig?
Om man träffar sitt livs kärlek under nästan löjligt romantiska omständigheter, är det då större chans att man har att göra med sin soul mate?
Säg att man träffas på en sandstrand någonstans i Söderhavet, en stjärnklar kväll då månen gör en perfekt gata i det djupblå havet, luften är ljummen och det blåser så där lagom i ditt perfekt lagda hår. Det är snudd på att du misstänker att det sitter en Hollywoodproducent i buskarna med headset och beordrar dimmad belysning och smäktande stråkar.

Är oddsen bättre då än om man träffas en mulen novemberdag i mjölkdisken, svettig, med stripigt hår under lovikkamössan, mascara under ögonen, kaffefläckar på tröjan och med största sannolikhet tandkrämsrester i mungipan? Jag tror inte det. Det där mötet måste kanske inte vara så himla romantiskt.
För hur romantiskt är det egentligen med romantik? Se bara på Romeo och Julia. Visst, de sjöng serenader och läste poesi. Men hon fejkade sin död utan att tala om det för honom. Hallå?! Det är inte romantik. Det är kommunikationssvårigheter.
Fast å andra sidan tror man ju inte på det fria valet om man tror på ödet. Valet att välja att älska den man vill. Valet att säga: ”Dig vill jag leva resten av mitt liv med.” Det enda man kan kontrollera här i livet är ju faktiskt sina egna val. Därför väljer jag härmed att tro på evig kärlek – och vill ödet ha ett finger med i spelet, så gärna för mig.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset