Jag var en förvirrad, tvivlande och osäker liten estetare med färgglatt hår och galaxy-tights som visste varken upp eller ner när det kom till vem hon var eller vart hon hörde hemma, skriver Janina Andersson Stridh.
Jag var en förvirrad, tvivlande och osäker liten estetare med färgglatt hår och galaxy-tights som visste varken upp eller ner när det kom till vem hon var eller vart hon hörde hemma, skriver Janina Andersson Stridh.

Jag kommer ihåg den där dagen, den där första prideparaden så himla tydligt. Jag var för nervös för att skrika något, måla en regnbåge i ansiktet eller ta särskilt mycket plats över huvudtaget men jag var så himla glad för att jag var där, skriver Janina Andersson Stridh.

Den här kolumnen är ett samarbete med Europride. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Första gången jag upplevde en pridefestival var jag 16 år. Jag var en förvirrad, tvivlande och osäker liten estetare med färgglatt hår och galaxy-tights som visste varken upp eller ner när det kom till vem hon var eller vart hon hörde hemma. Min gymnasieskola skulle gå med i West prides parad i Göteborg och det kändes som en lika bra anledning som något annat att dyka upp och vara med. Det behövde ju inte betyda någonting annat än att jag ville stötta min skola liksom. Nästa år blev jag volontär på samma festival.

Jag kommer ihåg den där dagen, den där första prideparaden så himla tydligt. Jag var för nervös för att skrika något, måla en regnbåge i ansiktet eller ta särskilt mycket plats över huvudtaget men jag var så himla glad för att jag var där. Och jag var så himla glad för att mina kompisar var där och för att några av mina lärare var där.

LÄS MER: Emilia Wikström Melin: Därför behövs Pride

För första gången i mitt liv upplevde jag att de blickar som föll på mig av de i min omgivning var annorlunda än de brukar vara. Det kändes fantastiskt. Det kändes fantastiskt att främlingar kunde se på mig, se att jag deltog och förstå att jag var en del av dem. Andra normer gällde där. Wow! Men det bästa med det hela var att ingenting behövde vara direkt uttalat. Sextonåriga jag behövde inte veta om hon var lesbisk eller hetero eller bi eller queer men faktumet att jag befann mig där betydde att, till skillnad från i resten av samhället, så var jag inte ”troligtvis hetero”.

I år blir mitt femte år som volontär på West pride i Göteborg. Vid det här laget har jag i och för sig lyckats omgiva mig med hbtq-personer och befinner mig, mycket tack vare de vänner jag fått genom att vara volontär på West pride, i någon slags queer social cirkel i min vardag. Men jag kommer tillbaka år och år igen för gemenskapen, glädjen och känslan av att bidra till något stort och fantastiskt som kanske inspirerar eller hjälper ännu en osäker 16-åring. Jag älskar att gå runt i stan med min volontärströja på och känna att ”ja, jag var en del av vad som fick det här att fungera”.

Janina Andersson Stridh

Om skribenten

Ålder: 21 år.

Ort: Göteborg.

Sysselsättning: Student.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset