Jenny Nordlander, författare till boken "Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist", sätter fingret på förtrycket som inte syns.
Jenny Nordlander, författare till boken "Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist", sätter fingret på förtrycket som inte syns.

Journalisten och författaren Jenny Nordlander sa upp sig från jobbet som chefredaktör för en ansedd tidning efter att under en längre tid ha känt att något inte kändes rätt, ett subtilt förtryck hängde ständigt i luften. I sin bok ”Mellan raderna” uppmärksammar hon det ickefysiska förtrycket som sakta men säkert bryter ned kvinnor på arbetsplatser.

I ”Mellan raderna – en bok om att vara kvinna och journalist” varvar Jenny Nordlander vittnesmål från sig själv och andra journalister med en historisk genomgång av kvinnans roll inom journalistiken från 1600-talet fram till i dag.

Vad fick dig att skriva den här boken?

– Jag fick idén efter att själv ha varit med om saker som fick mig att börja fundera. Sen började jag prata med vänner och kollegor och märkte snabbt hur otroligt utbrett det här subtila förtrycket var. Ett förtryck som gör att man börjar ifrågasätta sig själv och sin förmåga. Jag slogs av hur lite det pratades om det här, det här var innan #metoo ska tilläggas, så jag började göra research och beslutade mig för att skriva en bok. Utåt sett ser ju mediebranschen bra ut när det gäller jämställdhet, rent numerärt, och man har haft en rätt hög svansföring kring det. Det borde man inte ha.

Boken släpptes i somras. Vad har du fått för respons sedan dess?

– Samtidigt som jag har fått en enorm respons från kvinnor som hört av sig och berättat hur de känner sig stärkta efter att ha läst boken så har jag mötts av en kompakt tystnad från män, vilket ju är synd. Männen borde verkligen läsa den här boken.

Varför är det viktigt att män läser boken?

– Därför att ingen står utanför det här vardagsförtrycket. De flesta män har lätt för att inte våldta någon. Man vet att man inte ska göra det, och vill inte göra det heller. Men det subtila förtrycket tror jag inte ens att man är medveten om själv, och hur ska man då kunna förändra sitt beteende? Där kan den här boken kan vara en fingervisning åt rätt håll. Man behöver få exempel på vad det handlar om för att se vad man själv kan förändra.

Foto: Daniel Stigefelt

Det är nu drygt ett år sedan #metoo fick stort genomslag i Sverige. Upplever du att saker förändrats på arbetsplatsen under året?

– Framför allt har #metoo bekräftat att fysiska problem finns, och jag tror att färre vågar göra saker och fler reagerar när något sånt faktiskt händer. Men jag tror att det subtila förtrycket finns kvar i lika hög utsträckning. Vem som får göra vilken typ av jobb, vilka som är chefer och får en ordentlig budget för att verkställa sina planer, vem man lyssnar på, hur samma egenskaper tolkas på olika sätt hos män och kvinnor, vem som får den fasta anställningen. Där har vi fortfarande mycket att göra.

Du går ganska hårt åt tidigare arbetsgivare i boken. Vad hade du för tankar kring det innan boken gick i tryck?

– Jag var jätterädd först. När jag började skriva boken hade jag inte ens bestämt mig för om jag skulle ge ut den. Det var absolut inte kul och lätt, så att säga. Jag är en lojal medarbetare och ville av hela mitt hjärta att det skulle gå bra för tidningen jag jobbade på. Men jag landade i att det här är så jävla viktigt, så jag kan inte låta min rädsla spela in. Så jag skickade in allt material till boken och tänkte att jag väl får hantera ångesten efteråt.

Har du fått några reaktioner från personer som nämns i boken?

– Inte ansikte mot ansikte, men jag vet att det har reagerats. Jag har också fått höra att min tidigare arbetsgivare tagit in konsulter och att de jobbar med någon sorts jämställdhetsplan, så uppenbarligen har de tagit saker på allvar, och det är ju bra.

Vad bör göras, tycker du, framåt för att det subtila förtrycket ska försvinna?

– För det första har varje person ett individuellt ansvar. Män kan börja med att läsa boken till exempel. Rent konkret tror jag att man kan börja med att räkna på sånt som går att räkna. Ledningen kan titta på vad kvinnor och män som sitter på samma position tjänar. Man kan mäta och bokföra vilka som får göra vilka jobb. Vem får åka utomlands och göra ett svepande reportage, och vem får stanna på redaktionen? Vems idéer blir verklighet? Hur mycket tid och resurser får männen gentemot kvinnor? Vilka har fast anställning och vilka är vikarier?

I boken nämner du problemet med att personer i styrelser försvarar könsfördelningen med att de går på kompetens och inte på kön. Hur ser du på det?

– Jag tänker att man borde förstå att om man gick på kompetens så skulle det inte sitta endast män i en styrelse. Det tyder på väldigt mycket inskränkthet och på att man kanske borde leva i världen med lite mer öppna ögon. I mediebranschen har vi minst lika många kvinnor som män, så det är verkligen inte svårt att hitta kompetenta kvinnor.

Känner hopp om strukturella förändringar på arbetsplatsen i framtiden?

– Ja, det gör jag. När jag skrev den historiska översikten från 1600-talet fram till idag i min bok blev det tydligt att mycket blivit bättre i det långa perspektivet. Varje litet steg blir till långa steg i slutändan. Det kan vara svårt att se när man är i det. #Metoo är verkligen ett sånt steg, det går inte att ta bort. Ett av många steg som tar oss framåt.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset