Thåström är Albins go to artist när han vill känna.
Thåström är Albins go to artist när han vill känna.

Metro musics krönikör Albin Johnsén fick skrivkramp. En resa till Köpenhamn blev lösningen.

Är det nu det tar slut? Har jag verkligen inget mer att säga? Jag skakar av mig onödiga tankar och försöker lite till men det kommer inget. Inte en rad, inte ett enda ord. En av mina största rädslor som textförfattare har alltid varit att drabbas av den beryktade skrivkrampen. Något som jag tacksamt nog alltid varit befriad ifrån, något som jag har hört andra pratat om och bara hoppats att det aldrig händer mig. Men nu är den högst närvarande.

LÄS MER: Själlösa låtar utan innehåll

Jag har alltid kunnat skriva, det har varit mitt sätt att ventilera, reflektera och bearbeta. Låttexterna har fyllt samma funktion som att skriva dagbok. Jag har känt ett behov av att berätta men nu hittar jag ingen inspiration vart jag än letar. Jag försöker genom att lyssna på nya låtar som släpps och genom gamla låtar som jag älskar, men nej. Det kommer inget.

Jag hoppar runt mellan olika spellistor, nästan desperat att höra en låt som kommer få mig att känna något. Jag inser att jag kanske måste sluta leta för att hitta. För första gången i mitt liv så bestämmer jag mig för att ta en paus från lyssnandet, vanligtvis så lyssnar jag på musik varje vaken sekund (som jag inte umgås med någon). Nu får poddar utrymmet i mina hörlurar istället. Krimpoddar om olästa mordfall ger mig inte direk nya låtidéer. Även om det kanske vore intressant genre.

Det går dagar, veckor, en månad. Jag lyssnar inte på en låt, jag analyserar inte en text. Jag känner mig som en främling överallt utan musik, jag vet knappt vem jag är.
Jag bestämmer mig för att åka iväg ett par dagar, jag kanske behöver nya miljöer. Jag går långsamt genom stan ner mot terminalen vid Stockholm central. Jag hoppar på tåget till Köpenhamn.

Några timmar senare står jag inne i Vega konserthus. Det är lapp på luckan ikväll, helt slutsålt. Alla är här för att se Thåström. Min go to artist när jag vill känna. Bandet drar igång, jag blundar och ber om att musiken ska kyssa mig igen. Och som den gör det. Det är nästan som att jag lyfter av alla intryck och känslor som träffar. Hans uttryck och berättelser fyller mitt huvud av bilder. I två timmar är jag helt närvarande i ögonblicket och plötsligt är inspirationen tillbaka igen!

LÄS MER: Att ändra riktning är ingen självklarhet

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset