Svenska tidningar har hanterat läsarbilder i många decennier, ändå verkar man helt oförberedd på en påhittad insändarskribent. I veckan hände det igen, skriver Jack Werner.
Svenska tidningar har hanterat läsarbilder i många decennier, ändå verkar man helt oförberedd på en påhittad insändarskribent. I veckan hände det igen, skriver Jack Werner.

Att göra god journalistik är förvisso ett bra sätt att göra bot för dålig dito, men jag tycker inte vi pratat tillräckligt om själva klavertrampet när Aftonbladet gjorde bort sig och publicerade en debattartikel av en påhittad skribent, skriver Jack Werner.

Många har glömt det, men hela den komplicerade och märkliga historien om den numera avgångna SD-desinformatören Egor Putilov började med att Aftonbladet gjorde bort sig och publicerade en debattartikel av en påhittad skribent. Tidningen började omedelbart efter misstaget gräva i historien, och jorden de skottade upp landade på fadäsen tills den begravdes och ingen kom ihåg den längre. Att göra god journalistik är förvisso ett bra sätt att göra bot för dålig dito, men jag tycker inte vi pratat tillräckligt om själva klavertrampet.

►LÄS MER: Jack Werner: När vanliga människor blir symboler för all världens dumhet

Enligt Aftonbladets tidslinje över fallet Egor Putilov börjar historien den tredje september, när tidningen avslöjar att han ”lurat medier och allmänhet genom att skriva artiklar och debatterat med sig själv under olika identiteter.” Vad som inte nämns där är den fejkade debattartikeln Putilov fick in i Aftonbladet den 22 augusti, där han under namnet Tobias Lagerfeldt argumenterade för att papperslösa och flyktingar skulle få rösträtt. Först efter att debattartikeln publicerats i papperstidningen och legat ute på webben någon dag reagerade läsare och andra journalister med att den verkade märklig. ”Har Aftonbladet Debatt tagit in en fejkad debattartikel?”, skrev Expressenjournalisten Andreas Häggström på Twitter och noterade att inte fanns någon Tobias Lagerfeldt i Sverige.

Själv gjorde jag då ett mycket enkelt ingrepp, och sökte med hjälp av Google på den bild av ”Lagerfeldt” som publicerats i papperstidningen. Bland de första resultaten fanns en rysk kille som hade precis ingenting med Lagerfeldt och svensk invandringsdebatt att göra. Att bilden av Aftonbladets debattör i själva verket föreställde denna ryss var inte information som nått tidningens debattredaktör, enligt en intervju i Dagens media.

►LÄS MER: Jack Werner: Profeter har aldrig gillat kritik

Allvarliga frågetecken kring publiceringen reste sig alltså bara en googling bort, ändå föll Aftonbladet i fällan. Varför? Svenska tidningar har hanterat läsarbilder i många decennier, ändå verkar man helt oförberedd på en påhittad insändarskribent. I veckan hände det igen, i en artikel om en Daniel Rojas i Sundbyberg som fått ohyra i sitt ris. Bilden av Rojas föreställde i själva verket fotbollsspelaren Stefan Silva, och nu är artikeln borttagen. Samma sak har hänt Nyheter24 och Eskilstuna-Kuriren, med flera.

I flera av fallen har det räckt med en googling eller ett kontrollsamtal över telefon för att spräcka bluffen, men det har alltså uppenbarligen inte gjorts. Och trots att Aftonbladet gjort ett bra jobb med granskningen av Egor Putilov kräver den inledande tabben en påminnelse. Journalistiken finns eftersom någon måste arbeta med att få fram korrekt information och föra en renhårig debatt. I en tid där vår yrkeskår är ifrågasatt, när ingenting är på riktigt och allt är möjligt, har vi inte råd att bli överträffade och förnedrade av läsare bara för att de kan googla.

+ En artikel i The Atlantic sammanfattar så tjusigt skälen till Trumps framgångar i USA: ”Journalisterna tar honom på orden men inte på allvar, medan hans väljare tar honom på allvar men inte på orden”.

- I det lilla beroendeframkallande webbläsarspelet CityInc ska man bygga en stad med hjälp av att klicka och klicka och klicka och det var ändå verkligen inte som att jag BEHÖVDE fler saker som åt upp min tid.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Kolumn