När man träffar den rätte vill man vara med den personen hela tiden. Göra saker tillsammans. Somna tillsammans. Vakna tillsammans. Laga mat tillsammans. Ha gemensamma vänner, åsikter och klädsmak. Man blir något slags siamespar, hopväxta vid höften. Ett par som glömt bort att ordet ”jag” existerar och börjar varje mening med ”vi”.
Vi tycker att det inte finns något som går upp mot svensk sommar, vi borde nog tänka på refrängen, vi tycker inte om leverkorv, vi ska gå på toa.
Bråka om städning och ekonomi tillsammans. För så gör ju alla. Att vara särbo eller att ha ett långdistansförhållande anses liksom inte lika bra, inte lika mycket på riktigt. Att ha kärleken
på distans är som att ha distans till kärleken.
När ska ni flytta ihop då, när ska ni gifta er, när ska ni skaffa massa hundar och barn och krocksäkra kombibilar?

Men varför vill vi egentligen gå och nöta på varandra? Är det inte roligare att ha riktigt roligt när man väl ses i stället? Alla de där små egenheterna som man i förhållandets förälskelsefas tyckte var så gulliga är de man skulle kunna mörda för några år senare. Med tanke på vår skenande skilsmässostatistik skulle de flesta förhållanden kanske må bra av att inte trängas under ett och samma tak. Sagor slutar oftast med meningen ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Inte ett ord om att det var i en ganska taskigt planerad lägenhet på 40 kvadrat på Kniv-Söder med insyn i sovrummet. Att bo tillsammans bara för att det är praktiskt när man ska betala hyran eller storhandla verkar ju ganska dumt. Praktiskt men dumt.
När man inte är tillsammans 24 timmar om dygnet blir förhållandet lite som att planera en fest eller som en resa. Ibland kan faktiskt själva förberedelsen vara det roligaste. Man hinner tänka på allt roligt man ska göra. Saker man vill berätta.

Tänk att få längta lite efter den man älskar. Kanske lyssna på en sorglig låt, krypa upp ensam i fåtöljen och bara önska att han eller hon var där just då. För ärligt talat, hur roligt är det egentligen att leva i vardagen? Vardagen suger. Samma visa dag ut och dag in. Leva på rutin, ta varandra för givet. Man hör det på tunnelbanan varje kväll.
– Hej, det är jag, var är du, ska jag handla mjölk, har vi toapapper?
Helt plötsligt är mejeriprodukter och Lambi det enda man har att prata om.

Man behöver kanske inte vara så drastisk att man flyttar isär bara för att få tillbaka pirret i sitt förhållande. Men kanske lite egen tid kan vara på sin plats? Återinföra ordet ”jag”. Försöka säga något oväntat för varje gång man frågar om det finns mjölk eller inte hemma. Eller varför inte helt strunta i den totalt planlösa frågan. Vad kan hända om man överskrider mjölkkvoten?
– Nej men herregud, nu har vi tre liter mjölk hemma. Kan kylskåpet explodera?
Fram för färre mjölkfrågor, mindre ”vi” och mer ”och så levde de lyckliga och gjorde roliga saker var för sig ibland i alla sina dagar”.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset