Före valrörelsen hade jag börjat ogilla människor. Jag kände: Jag är inte en av er!, skriver Kajsa Ekis Ekman.
Före valrörelsen hade jag börjat ogilla människor. Jag kände: Jag är inte en av er!, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Efter att ha hjälpt till i en valstuga i några veckor kom jag på att jag tycker om människor och att jag är en av dem. Jag fick insikter, jag lärde mig enormt mycket om samhället, jag löstes upp från min isolerade, atomiserade tillvaro och lärde känna nästan alla i mitt bostadsområde, skriver Kajsa Ekis Ekman.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Före valrörelsen hade jag börjat ogilla människor. Det var en process som hade pågått successivt i flera år, där jag hade börjat bemöta andras blickar med en attityd av ”vad glor du på?” Jag tyckte människor mest var i vägen och att höra om dem på tv – där de kallas ”väljare” – gjorde inte saken bättre: där sades det om och om igen att människor var ”oroade” och ville ha ”hårdare tag” och ”prioriterade frågor”. Jag kände: Jag är inte en av er!

Jag tänkte på vad jag saknar detta i tillvaron: hur ofta har vi politiska samtal med okända?

Efter att ha hjälpt till i en valstuga i några veckor kom jag på att jag tycker om människor och att jag är en av dem. Jag fick insikter, jag lärde mig enormt mycket om samhället, jag löstes upp från min isolerade, atomiserade tillvaro och lärde känna nästan alla i mitt bostadsområde.

Och jag upptäckte att det fanns två valrörelser: en i medierna/på nätet och en i verkligheten. I medierna och på nätet tecknas folket som passivt och fixerat vid invandring och brott, i behov av starka ledare, alternativt som hbtq-hippies. Enligt GAL/TAN-skalan som alla ”analytiker” anammat slaviskt kan man nämligen bara vara det ena eller det andra. Men knappt någon av de som kom fram till valstugan pratade om detta. Många ville tala om hela samhället på en gång, vissa ville göra om hela demokratin. De specifika frågorna människor tog upp var: skuldsanering för fångar, parkeringsmöjligheter i innerstan för hantverkare, överskottsmålet, minkfarmar, NATO, bostadspolitik och om plastförpackningar bör förbjudas. Alla dessa frågor har varit osynliga i valrörelsen.

LÄS MER: Abdulla Ahmad Miri: Det gör ont när ni blundar för rasism

Det kunde hända att någon som tyckte att ”alla lever på bidrag” hamnade i diskussion med någon som levde på bidrag och förklarade vilka kraven egentligen är för att få bidrag. Det kunde hända att någon som tyckte att alla företagare var rika började tala med en småföretagare som förklarade hur det är att aldrig ha semester. Och jag tänkte på vad jag saknar detta i tillvaron: hur ofta har vi politiska samtal med okända?

Vad skulle hända om vi lät valstugorna stå öppna jämt? Vad skulle hända om demokratin gick nerifrån och upp istället för tvärtom? Om vi hade en deltagande demokrati som utgick från bostadsområden eller arbetsplatser där vi genom samtal la fram förslag och skickade vidare uppåt? Säkerligen skulle vi tycka om varandra mer.

Kajsa Ekis Ekman

Plus: Att det gick så bra för vänstern i mitt område: 26%!
Minus: Att Stig-Björn Ljunggren fortsätter att kallas ”s-märkt” statsvetare när han uppenbarligen sympatiserar med SD i många frågor.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset