Gigantiska fosterbilder mötte mig i folkhögskolans korridor dagen efter min abort. Jag var bara 18 år då, men kommer nog aldrig att glömma texterna: ”Fostret suger redan på tummen”, ”fostret blundar”, ”fostret hör”, ”vid så här få veckors ålder har det redan”, och så vidare.
I dag åker Ja till livet ut till skolor och prackar på eleverna sitt budskap med hjälp av naturtrogna fosterdockor i plast. Och åsikterna får stöd i den offentliga debatten.”Det är naturligt att vara ledsen när man bestämmer sig för att avsluta sitt eget barns liv”, skrev Expressens Marie Söderqvist nyligen. Orden påminner mig om när en vän skulle göra abort och barnmorskan sa att det var att döda ett barn.
Nej, enligt svensk lag är en abort inte ett mord. ”Men är en graviditet verkligen det värsta som kan hända dig vid din ålder”, fick jag höra när jag var 25 år och en sprucken kondom tvingade mig att hämta dagen efter-piller på vårdcentralen. Vad visste hon om min lämplighet som mamma?
Slutknorren på Söderqvists krönika är att ”det kanske kan vara så att det i stället för abort är barn som är den bästa och skonsammaste lösningen för kvinnan”. Tidigare i texten hänvisar hon bland annat till hur ett barn kanske hade kunnat få ett visst par att gifta sig i stället för att göra slut.
Ursäkta, men barn är väl inget universalklister, som är specialkomponerat för att laga trasiga relationer.

Idag ställs inga krav inför ett biologiskt moderskap. Man kan inte ens gå in och tvångsvårda en missbrukare för att hon är gravid och har beslutat sig för att behålla barnet. Samtidigt måste du genomgå ett massivt utredningsprogram innan du blir godkänd som adoptivförälder. Det finns förstås aldrig några garantier ändå. Men reglerna är i alla fall ett tecken på att vi ser föräldraskapets allvar – just när det gäller adoptioner.
Att uppfostra ett barn, ge all kärlek och omvårdnad som behövs, och låta en ny person få huvudrollen i ens liv, är en bedrift. Alla som känner att de inte är redo för, eller intresserade av, att bli mammor borde få stöd i det.
Vissa vill inte bli föräldrar just nu. Andra kommer aldrig att vilja det. Själv är jag direkt olämplig för uppgiften eftersom den mest avancerade maträtt jag kan laga är ostmackor. Men det finns tyvärr de som lämpar sig ännu sämre.

I går fick Bobbys mamma sin dom. Jag tror att vetskapen om hur hon misslyckats totalt som förälder känns betydligt mer än påföljden.
Men både du och jag vet att hon inte är ensam. Även om vi har lyckats förtränga Freddie och allt vad de andra nu hette. Och snabbt försöker glömma det vi läst om mörkertal. Borde vi inte snarare fråga oss om vi blir föräldrar för lättvindigt än om det är för lätt att välja bort ett föräldraskap?
Ni får kalla mig mördare om ni vill. Men det finns många barn som inte har några föräldrar. Hur vore det om ni satsade på en lite mindre makaber dockturné – för att få fler att adoptera – i stället?
Den dag ni slutar trakassera skolflickor och döper om er till Ja till ett människovärdigt liv kan vi börja diskutera.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset