En eftermiddag 2012 fick jag sluta pang bom på musiksajten jag jobbade på. Chefen ville inte ha frilansare och jag var frilansare och kunde därför bara säga tack och hej och gå hem och inleda min värsta finanskris någonsin (den tiden gick även under namnet Lehman Brothers-hösten).

Så jag sökte och fick ett jobb som telefonförsäljare. I tio månaders tid ringde jag olika företag och sa "hej hej, jag heter Fridah Jönsson och ringer på uppdrag av Telia, jag söker den som har hand om mobilabonnemangen på ert företag".

Det var under min tid på det här jobbet som jag gick från borgarbracka till Feministiskt initiativ-supporter. Jag satt på kontoret och ringde från åtta till fem måndag till fredag, och detta gav mig ett politiskt uppvaknande. Jag insåg hur utmattande ett sådant jobb är, jag insåg att hur mycket jag än ville ändra min situation och följa min dröm var det inte så lätt eftersom jag var så slutkörd varje dag när jag kom hem, och framför allt insåg jag vilken helt horribel ton vissa människor har mot folk som bara gör sina jobb.

Ett av de störigaste samtalsämnena jag vet (förutom kalorivärdet i olika maträtter) är hur man är otrevlig mot en telefonförsäljare. Det är så accepterat när folk berättar om hur de tar sig friheten att vråla "SLUTA RING OCH NEJ MIN CHEF ÄR INTE HÄR FÖR HAN ÄR DÖÖÖD HAHAHA" till någon vars enda brott är att ha ringt och sökt den som har hand om mobilabonnemanget på hens företag.

Att jobba med att svara "självklart ska jag inte erbjuda dig något du inte vill ha, men…" när någon sa "jag är inte intresserad" var inte min dröm, men jag ville gärna betala hyran, så jag hade inte mycket till val.

Det är mycket enkelt att klicka bort ett försäljningssamtal eller att säga "hej, nej det här är inget för mig, tack ändå" och sedan lägga på. I stället finns det företag i detta land som drivs av människor som tog en kvart av sin arbetstid till att berätta för mig hur hemsk jag var som ringde och störde dem på arbetstid.

Det här är den sista kolumnen jag skriver i Metro. Och vem vet, med tanke på hur medievärlden ser ut just nu kanske jag återgår till telefonförsäljandet. Och kanske hamnar någon av er läsare i mitt kundregister.

I så fall kan vi väl göra en deal: Om ni snällt och vänligt säger att ni inte är intresserade, då lovar jag att, utan ett enda men, säga "självklart ska jag inte erbjuda dig något du inte vill ha", och sedan lägga på luren.

+ Alla ni fina underbara människor som skickat snälla brev, mailat, likeat och kommenterat de här åren. Från botten av mitt hjärta: TACK.

- Alla ni elaka och intoleranta människor som skickat läskiga brev, flashbackat, hatat och hotat. Från botten av mitt hjärta: HEJ DÅ.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset