Mina kollegor och jag peppar alltid varandra med standardfrasen att vi inte ska ta åt oss. Det är lätt att säga så, men det är svårt att intala sig själv när en fullvuxen man skrikit hotfulla kommentarer och vägrar lämna en ifred, skriver Anna Aldefors.
Mina kollegor och jag peppar alltid varandra med standardfrasen att vi inte ska ta åt oss. Det är lätt att säga så, men det är svårt att intala sig själv när en fullvuxen man skrikit hotfulla kommentarer och vägrar lämna en ifred, skriver Anna Aldefors.

På samma sätt som jag lärt mig känna igen ansiktena på de män som mina kvinnliga kolleger pekat ut efter obehagliga situationer – som när de har blivit fotograferade, hotade och trakasserade under jobbpass i kassan – så vet mina kollegor vem jag gärna undviker, skriver Anna Aldefors.

Detta är en debattartikel. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Frågor jag dagligen ställer mig själv:

En man kommer in och ställer sig i kö till min kassa för att köpa ett paket mjölk och lite rostbröd. Jag stelnar till i hela kroppen och känner känslan av panik smyga sig på när han närmar sig för jag känner igen honom så väl och han känner igen mig. Det är mannen som fått mig att känna ångest inför varje arbetspass sen några veckor tillbaka, mannen som fått mig att rygga tillbaka så fort jag är i närheten av en höjd mansröst.

LÄS MER: Hedersförtryck sker inte bara mot ”invandrarkvinnor” i förorterna

Men den här gången är det lugnt, en kollega ser kunden närma sig och byter snabbt plats med mig. På samma sätt som jag lärt mig känna igen ansiktena på de män som mina kvinnliga kolleger pekat ut efter obehagliga situationer – som när de har blivit fotograferade, hotade och trakasserade under jobbpass i kassan – så vet mina kollegor vem jag gärna undviker.

Mina kollegor och jag peppar alltid varandra med standardfrasen att vi inte ska ta åt oss. Det är lätt att säga så, men det är svårt att intala sig själv när en fullvuxen man skrikit hotfulla kommentarer och vägrar lämna en ifred och man en timme senare sitter på sista kvällsbussen hem omgiven av bara män. Det är då man försöker knåpa ihop svar på de frågor som oundvikligt dyker upp i ens huvud:

  • Vilken väg hem ger mig bäst odds för att komma hem oskadd?
  • Är det värt att ha musik på i hörlurarna? Tänk om jag inte hör när någon närmar sig eller kommer hörlurarna hjälpa mig att rent av undvika att någon kille känner att de kan komma fram och prata med mig?
  • Hur ser jag ut? Vad fan ska det spela för roll hur jag ser ut. Efter ett jobbpass ser jag dock rätt grå och sliten ut. Bra, då drar jag inte någon större uppmärksamhet till mig.
  • Varför har jag inget vasst i min väska?

LÄS MER: DEBATT: Polischef: Jag känner skam över utvisningarna

Tillbaka på jobbet, mitt under ljusa dagen, omgiven av människor och mina fina kollegor har jag nu drabbats av liknande tankegång där jag söker svar på frågor som jag inte kan bli av med:

  • Hur kan jag undvika att någon kund skriker på mig idag?
  • Hur handskas jag bäst med flörtiga kunder som inte ger sig?
  • Hur backar jag upp och stöttar mina kollegor när en obehaglig situation dyker upp?
  • Är det mig det är fel på som inte pallar trycket?
  • Hur länge till orkar jag jobba här?

Många frågor och lika många hypotetiska svar – varje dag.

Anna Aldefors

Om debattören

  • 25år.
  • Bor i Lund.
  • Studerat samtidigt som hon jobbat i kassan i en matbutik.

LÄS MER: Vill du också nå ut till en miljonpublik? Läs här om hur du debatterar i Metro.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset