I sin nya bok ”Mitt hjärta står öppet” har Marcus Birro samlat ett urval av sina krönikor, tillsammans med nyskrivna texter. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade den omstridde författaren på Café Rival och pratade om mediala påhopp, narcissism och kattskit.

Gustav Hugosson

Kellman möter Birro på Rival i Stockholm

Vi ses på Café Rival vid Mariatorget. Marcus Birro bor i krokarna – men klargör att han inte är särskilt omtyckt på Södermalm. ”Jag applåderas inte direkt på gatorna. Men lite skit får man kanske ta”. Han menar det inte bokstavligt. När någon – en arg läsare? – i vintras dumpade kattskit utanför familjens dörr blev han arg. ”Det är en utmaning att bo här, men jag älskar ju Södermalm. Numera försöker jag också fokusera mer på de som gillar mig. Och inte gnälla över att jag är illa omtyckt i vissa kretsar”.

Du har gått från högexponerad till ett liv mer i skymundan, har det där varit medvetet?

– Ja, verkligen. Samtidigt blir det konstigt att sitta i en av Sveriges största tidningar och säga att jag håller mig undan. Men jag sorterar mer. Och sista året har varit rätt lugnt. Det är skönt att slippa löpsedlar och skit. När jag var yngre var det där jag trodde att hela världens frälsning fanns: att bli känd. Det var inte så roligt som jag trodde.

Du skrev en krönika i Expressen om Israel-Palestina-konflikten igår (6 augusti). Vad har du fått för reaktioner?

– Jag har fått sjukt mycket mejl, det har varit vansinnigt. Men att väcka känslor är grundbulten i mitt skrivande.

Det är viktigt för dig?

– Jag är stolt över att jag i stort sätt varje vecka riskerar mitt jobb på Expressen genom att skriva utlämnande. Jag får massa skit, men också massa positiv respons. Att skriva personligt är en del av min punkådra.

Men att hitta kattskit på farstubron, är det värt det?

– Det gjorde mig förbannad. Särskilt eftersom våra barn var hemma. Av någon anledning har det blivit legitimt att sparka på mig. Det finns ju ståuppare, som Magnus Betnér, som gillar att skoja på ett aggressivt sätt. Det där föder en svans. Det har han ett ansvar för. Men så är det ju, så länge man inte är den som är utsatt för de snärtade handdukarna så kan man garva åt det. Men nästa gång, när det är dina barn som blir mobbade på skolgården, då är det inte lika roligt längre.

Jag tyckte att det var obegripligt att du ställde upp i Let’s Dance.

– Jag håller helt med. Det var ett svårt misstag. Och handlade bara om narcissism. Vad skulle jag där och göra? Jag tycker inte ens om att dansa. Efter det lärde jag mig att säga nej. Men så kan det vara. Ibland vinner man ”På spåret” och ibland skämmer man ut sig i ”Lets dance”.

You win some, you lose some?

– Det måste vara jättetråkigt att vara så där typiskt svenskt och vara rädd för att saker kan gå snett. Hade jag lyssnat på de typerna så hade jag inte gjort något av det jag gör idag. Lena Mellin massakrerade mig i Aftonbladet när jag sa att jag skulle kandidera som partiledare för Kristdemokraterna. Som att jag hade dödat någon. Det är alltså priset för att vara naiv i det här landet. Det kan jag tycka är rätt trist.

Jag skrev ett reportage i Nöjesguiden för några år sedan, då jag intervjuade några kända personers gamla skollärare. Din exlärare från Schillerska gymnasiet, sa då om dig: ”Alla hade ett förhållningssätt till honom, alla visste vem han var.” Inte mycket har förändrats?

– Det är sant. Det är bara skolgården som blivit större. 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om Weekend