Wedholms Fisk är en lyxkrog från en tid som flytt. Björn af Kleen äter fisk i femhundrakronorsklassen.

Lotta Bergseth

Restaurangen har funnits på samma plats sedan 1985.

Wedholms Fisk på Blasieholmen är lite som förstaklasskabinen i ett flygplan på väg mot sin sista landning. Sådan är i alla fall stämningen. Servitriserna, till exempel, påminner just om forna tiders flygvärdinnor. Moderliga och handgripliga damer kring femtiostrecket – vackra som Liv Ullmann, fjärran de snäsiga tjugofemåringar som utgör samtidens standardbesättning.

Wedholms personal serverar med den tunga erfarenhetens lätthet. Och rör sig så självklart och stolt i lokalen att man misstänker att de varit på plats sedan krogens födelse.

Wedholms Fisk, döpt efter grundaren Bengt Wedholm, har legat intill Nybrokajen sedan 1985 och hade länge en Michelinstjärna. De flesta stockholmare känner säkert igen namnet men betydligt färre har nog varit där, i alla fall i min egen generation.

Man kan misstänka att den dyra krogen kanske lite lever på lånad tid – utan att riktigt vilja inse det, vilket ger Wedholms en ganska ljuvlig air av excentrisk obryddhet. En monark som vägrar inse att hennes regim är över.

Wedholms matsal – ren, nästan sakral – lyses upp av kristallkronor hängande i rad, stärkta vita dukar, speglar och ishinkar; en sista glimrande föreställning innan rekvisitan förpassas till pantbanken. Jag bar kostym och hon en klänning från Sonia Rykiel.

Ju längre aftonen led, ju ensammare vi blev, desto mer kändes vår högtidsklädsel som sorgedräkt; en gest av respekt för en avlägsen åldrad släkting. Rätterna är enkla och dyra och centrerade kring värdiga råvaror. Jag åt handfilead matjessill, ett stycke av fenomenalt styv konsistens, garnerad endast med rödlök och brynt smör, för 125 kronor. Hon åt 45 gram löjrom för 195 kronor. Även om huvudrätterna – en sjötunga meunière för 420 kronor och en grillad helgeflundra för 355 – var majestätiska till storleken, hade de ett slags ljus lätthet över sig. Vi kunde utan att bli för mätta runda av med hjortron och jordgubbar, för 140 respektive 145 kronor.

Läget är fantastiskt, ett slags gränsstation mellan Blasieholmen, Norrmalm och Östermalm – ett Stockholm i sammandrag. Utanför forsar taxibilarna förbi medan kvällen blir natt och det är uppenbart att Wedholms Fisk egentligen är för dyrt och för tomt på folk – men det gör inget eftersom krogen är en tidsficka, den typ av omöjlighet som bara lever vidare i lite större städer.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset